x
Yeah Yeah Yeahs: Mosquito

Yeah Yeah Yeahs
Mosquito

Yeah Yeah Yeahs: Mosquito

GAFFA

Album /
Utgivning D. 2013.04.12
Recenserad av
Emelie Fredriksson

N.Y-trions fjärde album är ett motsträvig sådant. Sångerskan Karen O har sagt i intervjuer att insikten om att det var tio år sedan debuten Fever To Tell påverkade denna skiva, att det på något sätt signalerade slutet på en era. Det hörs. Bandet har valt bort sin punkighet i förmån för synthinslag med blandade resultat.

Skivans första halva är den starkaste, öppningsspåret Sacrilege är fyllt med en distad sång, lekfulla gitarrslingor och en gospelkör med domedagspåbud. Det återföljs av spår vilka kanske inte går till minnet som det starkaste Yeah Yeah Yeahs har gjort, men som är lågmält bra. Men i andra halvan fallerar det. Det är osammanhängande, det är otajt. I låten Area 52 flyger Yeah Yeah Yeahs ut i rymden omgivna av sci-fi-vapenljud och i Buried Alive plockar bandet in rapparen Dr. Octagon som mässar låtens titel.

Samtidigt som Mosquito är mer lo-fi än tidigare skivor lever inslag av musikmässig nyfiken kvar vilket stör helheten som skiva. Karen O har berättat att hon tappade bort sig själv emotionellt vid flytten till New York inför denna skiva och man kan bara hoppas att hon snart finner sig själv igen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA