x
Lucinda Williams: Kulturbolaget, Malmö

Lucinda Williams, Kulturbolaget, Malmö

Lucinda Williams: Kulturbolaget, Malmö

Recenserad av Mathilda Dahlgren | GAFFA

Sällan når konserter upp till den höga nivå som snuddar vid en upplevelse av ett högre medvetande. Men även om Lucinda Williams inte spelade låten Get Right With God denna ljuvliga vårkväll i Malmö, så har hon sannerligen god kontakt med högre makter.

Redan när hon inleder med Can't Let Go börjar gåshuden sprida sig över skinnet, likt kryllande myror och ingen vill vara någon annanstans än just här och nu. Hennes skivor håller alltid måttet, men kan kännas aningen släpiga i längden. Denna känsla är som bortblåst när hon står där framför en, livs levande och river i med sin hesa röst, så cool och samtidigt så härligt mänskligt känsloladdad. Det gör ont på ett skönt sätt.

Kvällen fortsätter med en rad starka låtar som People Talking och Greenville. Men speciellt minnesvärd är nya When I Look At The World, vilken handlar om att se det goda i livet, trots utnyttjanden, missförstånd, misslyckanden och annat elände.

Efter låten Blue, vilken applåderas kraftigt, händer något oväntat. Lucinda tystnar plötsligt och lämnar scenen utan ett ord. Någon tar av hennes halsband och hon syns tröstas av en man som sedan informerar oss om att hon behöver tio minuters paus. Alla väntar med spänning på vad som kommer att hända härnäst.

Efter cirka en kvart återvänder countrydrottningen starkare än någonsin med Copenhagen, Sweet Old World, Drunken Angel. Blandningen spår från olika skivor känns både varierad och välbalanserad. Hon försöker inte dölja något utan berättar att hon plötsligt fått hjärtklappning, ingenting som påverkar varken sången eller uppträdandet det allra minsta. Istället skämtar hon om att hon trodde hon skulle dö på scenen och att kroppen är en mystisk organism. Det är som om spänningarna släppte och hon återvänder starkare än någonsin, utan prestationsångest. Imponerande när en idol vågar flyta omkring på samma våglängd som oss andra och erkänna sin mänsklighet. Ingen annan countrysångerska når upp till samma personliga kombination av emotion och kvalitet som Lucinda Williams.

Elgitarren kommer senare fram och hon visar sin bluesigare sida med låtar av bland annat Robert Johnson, Skip James och Memphis Minnie, vilket möts av jubel. Fascinerande att bandet enbart består av en gitarrist och en basist och ändå är det lätt att glömma bort att det saknas trummor. Detta faktum gör bara resten av instrumenten ännu mer tydligt framträdande. Kraftfullheten fortsätter med exempelvis Honey Bee, Joy och Lucinda tackar för vårt tålamod med låten Blessed. Riktigt rörande. Hon berättar att hon mår bättre och bättre och vill inte sluta spela.

Hela kvällen blir till ett givande och tagande, ömsesidig terapi mellan artist och publik. Verkligen den imtima stund som utlovats men på ett helt annat vis än man väntat sig. I ordet intim är det annars lätt att läsa in "akustiskt". Lucinda tackar publiken på ett innerligt sätt och när hon försvinner ut vid halv elva-tiden har hon satt en ny, vacker stämpel i våra själar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA