x
Xenia Kriisin: Stora Scen 1, Knarrholmen

Xenia Kriisin, Stora Scen 1, Knarrholmen

Xenia Kriisin: Stora Scen 1, Knarrholmen

Recenserad av Camila Astorga Díaz | GAFFA

Xenia Kriisin är en person vars röst inte verkar ha några fysiska gränser. När man inleder en festival med att tänka: "det här är nog festivalens höjdpunkt" så vet man att någon slags ribba är satt. Det är inte bara att hon verkligen kan sjunga utan det är också sättet som hon vrider och bänder på tonerna, skriker och growlar om vartannat och allt med en bakgrund av hav och skärgård. Det är bottenlöst vackert. Det är lika naturligt som onaturligt att kastas in i ett helt nytt musikaliskt universum.

Hon inleder konserten med att kasta av sig jackan och hänge sig totalt åt synthen som står framför. Hon gör det med en otrolig finess och en nästintill manisk koncentration. Det är med nyfikna ögon vi i publiken följer dramatiken som följer. På scenen sitter även Johan Hjalmarsson på trummor och iakttar Xenia Kriisin med den totala uppmärksamhet och respekt för musiken som man önskar att alla musiker kunde ha på scen. Det finns inte ett spår av nervositet på scen, bara ett envist samspel. Xenia Kriisin skrynklar ihop hela ansiktet och stöter ur sig toner som man inte trodde existerade.

Musiken hamnar i något slags gränsland där pop möter sakrala tongångar. Det är väldigt flytande. Ibland dämpas trummorna något och allt som klingar ut i skärgården är en envis och säregen melodi. Det är både mörkt och kallt men hoppfullt i sin säregenhet. Xenia Kriisin vänder sig under en av låtarna från publiken och hamrar med trumpinnar på en koskälla. Visarna på klockan skälver till när tiden saktar in och minnet fotograferar stunden och sparar den i en särskild mapp som heter "stunder som aldrig får lov att glömmas". Man blir rörd och berörd om vartannat.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA