x
Postiljonen: Lilla Scen, Knarrholmen

Postiljonen, Lilla Scen, Knarrholmen

Postiljonen: Lilla Scen, Knarrholmen

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Allting når sin kulmen vid Atlantis, när den pålagda åmande saxofonen vildsint skär igenom de sprakande, havsvattenfyllda ljudmattorna och den nihilistiskt bultande basen. Samtidigt kastar sig hela Postiljonen fram och tillbaka till musiken, leendes, i takt. Samtidigt dränker stroboskopen hela sceneriet i guld. Energin är så påtaglig att det inte alls skulle förvåna mig om en hel del Iphone-ägare går därifrån med fulladdade mobiler.  

Innan detta fina avslut har den norsksvenska trion verkligen imponerat. Ljudnivåerna är närmast perfekta, då den enigmatiske sångerskan Mia Bøe likt Elisabeth Fraiser svävar över de 80-talsglättiga synthmattorna. Och det är främst ett hommage till detta "MTV, Kylie, Whitney axelvaddar och uppkavlade kavajer"-årtionde vi ges ikväll.

Postiljonen tycks påfallande trygga i sina roller under hela uppträdandet, trots att de inte ens har släppt sitt debutalbum. De har existerat i ett och ett halvt år. De är rätt och slätt, ganska nykläckta. Detta manifesterar sig visserligen tydligt i de svartklädda huvudpersonernas glädje och tacksamhet, något som sipprar igenom varje rörelse uppe på scen. Men inget darr på manschetten, ingen trevande osäkerhet.

Förut nämnda Atlantis, vackra We Raise Our Hearts, och Whitney Houston-hyllningen All That We Had Is Lost utgör alla höjdpunkter i denna jämna konsert, utan några tydliga skavanker. Den något glest befolkade spelningen hade visserligen tjänat på att kastas in på någon trång, lilaskimrande klubb. Och givetvis existerar det små svackor här och var, när det kommer till den sprittande intensiteten.

Men sammantaget dränker ändå den totalt reservationslösa glädjen, och de fint utförda låtarna från en lika fin debut alla möjliga invändningar.      


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA