x
Hästpojken: Stora Scen 2, Knarrholmen

Hästpojken, Stora Scen 2, Knarrholmen

Hästpojken: Stora Scen 2, Knarrholmen

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Åh, vad befriande det är att se Martin Elisson på humör. Okej, mannen i fråga kastar ju inte precis ut goodiebags till publiken, lirar hela första Badcash-plattan, och hjular på scen − det är inte riktigt så Hästpojkens frontman arbetar. Men han är charmigt ironisk, sval, och uttrycksfull. Kramar med sin patenterat ljusa stämma ur sig själv nya som gamla rader med handen sträckt över huvudet likt en svensk Morrissey. Och när Martin Elisson tar oss på allvar, blir förhållandet lätt ömsesidigt. 

Överlag präglas denna kärnfulla timme av intensitet, stundom rent musikaliskt, ofta rent känslomässigt. Hästpojken slingrar sig smidigt fram och tillbaka över den tidslinje på vilken bandet har existerat. Målar upp en naiv, vacker, sorgsen ljudbild fylld av detaljrikedom, skimrande melodier och finurliga skevheter.

Samma Himlar är i all sin enkelhet förkrossande − den desperata, förtvivlade vädjan som utgör refrängen är lika drabbande som de sista sidorna i Den Allvarsamma Leken. Den självskrivna avslutningen dedikerad ett försupet geni med resultatet av ett blitzkreig till tandrad − Shane Macgowan, sitter som en jävla stol rakt i ansiktet. Imperial var fantastisk redan på skiva, och bandet letar sig ikväll fram till ett sprittande groove som får låten att framstå som en omedelbar höjdpunkt. Textraden "I Oceaner av skit tar vi oss uppåt" är även någonting värt att tatuera över torson. (för att sedan för alltid ångra samma beslut) 

Men det lilla hipsterparadis som Knarrholmen denna helg förvandlats till, samma paradis som Hästpojken med hunger, senaste skivans pop-skrud och det sedvanliga vemodet tar i besittning, har dock ett par små ormar till invändningar som stryker omkring.

Varför försummas fantastiska Katarina Är Ett Hål? Och Från Där Jag Ropar? Givetvis är det förståeligt att bandet främst lägger vikt vid nya skivan, och stundom kastar in några äldre punkdängor − lite centralstimula att varva den behagliga vinfyllan med. Alltjämt, synd. 

Annars finns det faktiskt inte mycket att klaga på, inga problem, som Snook hade förkunnat. Solen tränger sig nedför horisonten, vi ler, Elisson gnäller vackert. Hästpojken perforerar skärgårdsidyllen på det allra finaste av vis. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA