x
Beyoncé: Globen, Stockholm

Beyoncé, Globen, Stockholm

Beyoncé: Globen, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det seglar glitter i luften. De hundratals, kanske tusentals, ljus som år 2013 är en självklarhet för konserter modell större som hålls för världseliten inom musik färgar de små glitterflingor som dalar ner mot publiken vita, blåa, lila, likt små stjärnor i nattens himlavalv. Den massiva skärm som täcker hela scenen på bredden, som hissas upp och ner och skärmar av det elvahövdade bandet lite då och då, blinkar ut video efter video innehållande element hemmahörande hos monarker och andra majestätiska personligheter. Och kvällens huvudperson, hon som får Globen att kännas för liten och som lockat dit strax över 14359 personer men lika gärna kunde dragit det tredubbla, har precis kopplat sig själv till en bärsele och några sekunder senare landat på en mindre scen på andra sidan arenan. Beyoncé studsar lätt när hon flugit klart över sin jublande och skrikande publik, ruskar bort hårsvallet ur ansiktet, skjuter iväg ett enastående leende, och rör sig mot scenens mitt. Mikrofonen har hon inte släppt ifrån sig ens en sekund.

Beyoncé Giselle Knowles-Carter såg en singel hon medverkat på nå Billboard-toppen för 14 år sedan, som 18-åring, och album-toppen två år senare. Ytterligare två år senare upprepade hon bägge bedrifter helt på egen hand som soloartist, och har gjort detsamma ytterligare tre gånger med sina efterföljande album samt fyra gånger med sina singlar. Bland alla de som får epitetet "världsstjärna" stämplat över sin musikaliska verksamhet så är det få som fått det så ofta och så rättvist som Beyoncé, och när hon ställer sig på scen i Stockholm igen efter fyra år och 16 dagar gör hon det fullt medveten om sin status och sin makalösa talang. Hennes show är minutiöst preciserad för att maximera hennes styrkor (de är väldigt många, de syns väldigt tydligt och väldigt ofta) och Beyoncé tar väldigt kort tid på sig för att få den långa väntan att kännas värd varenda passerad dag.  

Konserten är uppbyggd för att först och främst för att underhålla, givetvis, men är också konstruerad för att berätta; även när låtarna är hämtade från olika osammanhängande delar ur hennes karriär, må det vara en explosionsartad start med en av de senaste årens allra största singlar överhuvudtaget som sedan snyggt och effektivt lugnas ned till den nivå där Beyoncé själv rörs till tårar av bemötandet hon får, så låter hon mellanspelen och hennes egna inspelade röst vägleda publiken och konserten framåt. Hon får plats för sina största arenapop-moment genom att avlossa sina dansfester mellan varven, hon låter sitt band frikostigt ta för sig där det känns passande, samtidigt som hon själv utmanar sina dansare medan hon knappt verkar ansträngd av att snurra omkring i ett virrvarr av blonderat barr och diverse färgglada och gnistrande utstyrslar (en del från Givenchy, självfallet) medan hon sjunger på det sätt som hela världen nu identifierat som i det närmsta oefterhärmligt. Beyoncé styr och ställer, hon kontrollerar, och gör det med finess och elegans och, allra viktigast, till publikens helt öronbedövande förtjusning.

Skärmen sänks ner och ändrar ton. Borta är pastischerna som förnimmer franska kungafigurer och dess följe, guldkorsetterna och den drottningliga framtoningen. Videon drar igång igen, en handgjord skuggfigur i diamantform syns på asfalten, det är soligt runtomkring. Jay-Z och Beyoncé är på semester. De är på båtar och på stränder. De är med deras dotter. Bilderna flimrar förbi, Beyoncés röst berättar om det som är henne allra närmast och viktigast i livet. Det är en fin detalj, ett känslomässigt ömsom fortfarande kontrollerat utspel som känns ovant men väldigt passande, ett vidarebygge på människan och nyblivna mamman Beyoncé som skiner igenom och delas med de människor som hon tackar innerligt för att de alltid funnits där: alla fans. I ett klimat inom nöjesindustrin där dehumanisering ökar och verkställs för för det perversa nöjets skull är det uppfriskande, en lättnad, att någon med den status Beyoncé onekligen har bestämmer sina gränser helt på egna villkor; hon gör precis vad hon vill, precis som hon själv vill, och verkar ha hittat den balans hon numera öppet talar om att behöva, som hon önskar sig för att livet som småbarnsförälder och världsstjärna ska fungera i harmoni.

Beyoncé anstränger sig inte det minsta för att dölja att hon gjort sitt yttersta att på denna turné, "The Mrs. Carter Show World Tour" som den fått heta och vars första etapp avslutas med en sjunde konsert i London på lite över en månad, klämma in precis allt hon bestämt sig för att fysiskt klara av i sin show, och göra det just till ett storslaget spektakel. Hon ska, och lyckas, sätta varenda danssteg hennes dansare tränat rigoröst för att bemästra, helst bättre och livligare än de själva mäktar med, och gör det hela tiden graciöst och fängslande, alltid med ögonblicket och kontrollen i ett fast grepp i ena handen. Och efter en timme och 57 minuter, 25 låtar och fem estetiskt motiverade spelavbrott i form av videor och klädbyten, håller hon fortfarande ett stenhårt järngrepp runt sin mikrofon, verktyget hon är oövervinnerlig med, i den andra. Beyoncé spelar för att visa världen att det finns ingen popstjärna på planeten som kan matcha henne och det hon gör, det hon vill göra och sättet hon gör det på, förutom hon själv. Och det är exakt det hon alltid utan någon som helst intention på att sakta ner eller ge upp strävar efter; det är precis så Beyoncé Knowles, Mrs. Carter som hon så stolt påpekar att hon numera också heter, vill ha det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA