x
Nas: Liseberg, Göteborg

Nas, Liseberg, Göteborg

Nas: Liseberg, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Vill man sammanfatta Nas liv med ett ord ligger det sex bokstäver långa "stress" nära till hands. I mitten av 90-talet spottade han ur sig klaustrofobiska textrader som "I never sleep, 'cause sleep is the cousin of death" och "Never talkin' to snakes 'cause the words of man kill" till minst lika klaustrofobiska beats. Detta ständiga tryck och förmågan att sätta ord på en allt annat än trygg vardag har gjort Nas till den han är idag; en av historiens störste rappare, som ändå håller sig på avstånd från de höga hästarna. En artist som inte har gått vilse på den kommersiella sidan. En person som inte bara rappar om det äkta utan även lever som han lär.

Uppbrottet från Kelis är Nas senaste helvete. Kelis sammanfattar det ganska så bra i låten Brave från sin oerhört underskattade dansplatta Flesh Tone. Det rullade på för snabbt, hon var för ung, han var först den givna räddningen, men sedan mörker: "It was this way, it was kiss me / Come kick me and diss me". Nas var inte sen med ett svar. Faktum är att stora delar av hans senaste fullängdare Life Is Good är svaret, försvarstalet, och ska man tro honom här ikväll ligger det fortfarande och gnager. Så pass mycket att han på scen måste vifta bye bye till sitt ex, och så vidare.

Hur som är stressen mindre påtaglig i livesammanhang, i alla fall utåt sett. Precis som senast det begav sig i Göteborg, under Way Out West 2009, får man en trygg resa genom Queensbridges bakgårdar. Förbi Illmatics klassiker, som än en gång ges ut i någon form av "nu betar vi av-medley". Fortsättning följer med publikfriare som If I Rule The World, Street Dreams, Hate Me Now och tro på dig själv-hymnen I Can. Att kicka igång med The Don, som bär på Life Is Goods mest intensiva och skoningslösa beats, är en perfekt inledning – om också Nas röst hade fått vara med i ljudbilden. Men den dyker upp till slut, några minuter in.

Till skillnad från Way Out West-gigget kommer Nas till Göteborg med ett oerhört snyggt och relativt nyutgivet verk, vilket också märks. Tyngden kan hämtas i de senaste spåren som Accident Murderers och Daughters och allt står inte och faller mellan hitsen. Tyvärr är inte publiken alltid med på noterna. Nas har till och med svårt att väcka liv med de mest givna allsångerna. Intrycket av stadsfest på en mindre ort återkommer och sänker stämningen och dessvärre också betyget något snäpp. Istället vaknar folket från Sveriges rockstad till liv när livetrummisen tar plats och brötar loss med Got Yourself A Gun som därefter förvandlas till Bravehearts. En hitkavalkad, som sagt. Något för alla.

Och det passar väl om inte annat ypperligt nu när the Life is good. Nas gör det bra, gediget, med ett leende på läpparna. Han är inte de stora gesternas man och har aldrig varit, men mitt i all misär och påtryckningar förmedlar han hopp och ett stort lugn. På sitt sätt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA