x
Kite: Debaser Medis

Kite, Debaser Medis

Kite: Debaser Medis

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Man börjar blank. Allteftersom fylls man på, med ord och känslor. Snart man blir en kontur av en människa. Det är rader som ska komma att hjälpa en genom livet. Det är rader om hur det kändes första gången. Första lyckan, första gången någon verkligen betydde allt, det första riktiga sveket, den första förlusten, första gången du kysste någon. Popbandet Kite är allt det här. Det är ett band som accentuerar den fullständiga extasen. Det har aldrig funnits några mellanlägen i deras karriär. Från singeln Ways To Dance 2008 fram till deras helt nykläckta femte EP i våras, är det som att de aktivt slagit läger i de extrema ändarna. Mellan gränslös glädje och mörkaste sorg finns ingenting. Bara ett tomrum som Kite aldrig brytt sig om.

För mig har de varit det där bandet som följt med mig genom mitt klubbliv. Från förfesterna som aldrig kunde börja förrän någon vrålat I Just Wanna Feel på obskyr volym, vidare till efterfester med Johnny Boy som enda soundtrack har Nicklas Stenemos rakbladsvassa röst följt med på samma sätt som alla de teman de skrivit om: förväntningar som infrias, förhoppningar som dött någon gång under kvällen, och vidare till den där ensamma promenaden hem klockan 03.15 när alla vännerna skingrats utanför en regnvåt krog. Kite är landets i särklass bästa synthpopband när de bestämmer sig för att vara allt det här: soundtracket till det liv då man bryter sig loss från barndomen och kliver rakt in i strålkastarna och hoppas på det bästa. 

Kite är också rent förbluffande starka utanför hörlurarna. När golvet på Medis börjar gunga några minuter innan Wishful Summer Night exploderar fram på scen, är det med en särskild förhoppningshinna spridd över lokalen. Och det är inte konstigt: det här är precis vad alla klubbar är till för − att Kite någon gång spela på dem. Nicklas Stenemos röst vräker sig ut från hans bröstkorg redan från start. Det finns ingen upptakt till den här musiken. Det är låtar som drabbar, och det känns stundom som att ducka kulor från fiendeeld att höra Step Forward och Dance Again. Och ungefär halvvägs in i den visuella ljusshowen antänder lokalen när A Little More Time − med sitt vrålande stick och ylande oh oh oh − studsar från vägg till vägg, vidare till de dansande paren mitt på golvet för att landa ungefär vid barsektionen längst bak. Det är så starkt, passionerat, känslosamt och glödande att allt annat jag sett från 2013 framstår som ovidkommande och själlöst. Det enda som saknas är egentligen kontakt med publiken mellan låtarna, som lyckas vara helt obefintlig. Men i övrigt är det en klanderfri föreställning av en popduo som vet sin förmåga. Det här är det enda gallskriket man behöver. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA