x
Justice: Dans Dakar, Stockholm

Justice, Dans Dakar, Stockholm

Justice: Dans Dakar, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det finns en hel del problematiska aspekter kring liveföreteelsen där musiker, som vanligtvis ingår i benämningen "band" och som spelar arenakonserter därefter, får ställa sig på lika stora scener i form av DJ:s. För vissa band så är det enkelt för att deras vanliga spelningar ändå inte är så överdrivet långt ifrån DJ:ande, medan det för andra blir lite konstigare och lite svårare på grund av att steget bort från huvudsysslan blir för spretigt och konstigt. Vissa band är så kända för sin egen musik och dess unika egenskaper att försök till att utföra en större spelning med fokus på annan musik än den egna blir en direkt svårgenomförd börda, medan det för andra är betydligt enklare att komma undan med lite allt möjligt för att det ändå går i linje med deras egna idéer. För Röyksopp blev det aningen problematiskt att ta större steg bort från deras svävande electropop och ambientgrepp, för Justice är det snarare logiskt att bredda ut musiken lite.
 
Nu är inte Justice ett band i begreppets vanligast förekommande mening, det vet de allra flesta vid det här laget och det vet definitivt Gaspard Augé och Xavier de Rosnay. De må bete sig, i vanliga vardagliga livefall, som ett hårdrocksband som vördar This Is Spinal Tap som en bibel och kulturen den egentligen både driver med och älskar så innerligt, men något "riktigt" band är de inte riktigt intresserade av att jobba som. Deras vanliga akt är utformad som ett DJ-set, så det är till en början svårt att veta var egentligen skillnaden ligger mellan deras vanliga show och det DJ-set de spelar på Dans Dakar. Men här är deras upplysta kors borta, liksom det flådiga båset de använder på sina egna större shower och väggarna av Marshall-förstärkare de använder för sin ljusshow. Den stora produktion The Prodigy använt och handlingsförlamat festivalen med får Justice inte använda, istället blir fokus på de vanliga strobljusen och snurrande diton, som förvisso gör ett bra jobb men inte är riktigt lika imponerande direkt efter den epileptiska chock britterna bjöd på.
 
Men musikaliskt är den spelning Justice bjuder på omtumlande, inte bara för dess enkla visuella utformning och fokuserade bygge eller duons tydliga fingertoppskänsla och koll på genren, ljuden, de jobbar inom och med. Det är främst det faktum att Justice, trots sina påståenden i intervjuer gång på eviga gång om ett relativt ointresse för elektronisk musik överlag (de har några favoriter här och var, givetvis) och ingen vidare lust att lyssna på särskilt mycket annat än gamla Dr. Dre- och T.Rex-album, spelar ett set som sätter den egna musiken i ett större sammanhang och ger det en musikalisk bakgrund. Det spelas ingen radiohouse eller singlar från dominerande artister inom den överliggande genren, men istället deep cuts från vänner och bekanta som Destructo och Boys Noize, från kreativt spretiga elektroniska förebilder som Aphex Twin och The Chemical Brothers, för att de ser att Justice material går parallellt med dessa artister. De använder mycket breakbeats, de får för sig att spela Junior Senior och fransk disco samt dansmusikens tolkningar av vad som närmast kan beskrivas som showtunes, de målar i princip ut den bana de själva tagit när de bestämt sig för att skapa musik under namnet Justice. Till mångt och mycket är de nästan bättre som DJ:s än de är på sina egna rock-hyllande spelningar, åtminstone sett till helheten; här får all den hårda electro och techno som åtminstone la grunden till uppmärksamhet på ett sätt som inte riktigt märks på duons vanliga shower, och ger Justice musik en helt annan och väldigt spännande plats i den genre de hävdar att de inte riktigt följer.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA