x
The Pastels: Slow Summits

The Pastels
Slow Summits

The Pastels: Slow Summits

GAFFA

Album / Domino
Utgivning D. 2013.05.29
Recenserad av
Jonathan Bengtsson

I en intervju deklarerade Stephen Mcrobbie en gång att det han mest fasade över när det kom till The Pastels, var att eftervärlden för alltid skulle kategorisera bandet som "the ultimate underachievers".

Och det finns ju fog för det där. Glasgow-sextetten har alltid varit en angelägenhet för de lyckliga få. Orkestern har skrivit sina närmast banala, intima betraktelser, över lika enkel musik, långt borta ifrån strålkastarljusen.

Sorgligt nog går detta att applicera på ett oräkneligt antal band kring post-punk, new wave-eran – många är de som aldrig riktigt har givits det slutgiltiga erkännandet, annat än från insnöade musikkritiker.

Men nu är åtminstone Mcrobbie, The Pastels andra fundament, Kathrina Mitchell, och resten av det nu åldrade gänget tillbaka – efter 15 hela år. (samarbetet med bandet Tenniscoat borträknat). Och herregud, så här bra hade nog ingen vågat gissa att det skulle kunna bli.

Genom hela Slow Summits ringlar sig den lågmälda jazzen, det sorgsna blåset, de patenterade betraktelserna, de dystra, cleana elgitarrerna. Den avväpnande skevheten. Ofta låter det som om tidiga Everything But The Girl dansar med landsmännen Belle & Sebastian och Shop Assistans.

Och samtidigt egentligen inte alls, samtidigt låter det bara The Pastels.

Visserligen blir saker och ting ibland något sömniga, stundtals framstår verket som något, tja, vuxet. Helt enkelt. Lite för polerat, lite för sofistikerat, lite för duktigt. Men främst är ändå Slow Summits en imponerande comeback. Ett album du lyssnar på när du raglar hem från efterfesten, och solen sedan länge har tagit morgonen i besittning. När du behöver kompensation för all den skit som har passerat dina öron under kvällens gång, behöver någon som berättar enkla saker, i enkla sånger, på ett vackert, okomplicerat vis.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA