x
Black Sabbath: 13

Black Sabbath
13

Black Sabbath: 13

GAFFA

Album / Vertigo Records
Utgivning D. 2013.06.07
Recenserad av
Tomasz Swiesciak

Bortse ifrån Ozzys pinsamheter i TV och de senaste årens svala soloprestationer och det märks att sångaren genuint vill prestera med all den resterande energi som hans sargade kropp besitter. Gruppens första riktiga platta sedan 1978 lyckas leverera klassisk glåmig, bluesig och hård rock som pionjärerna själva gjorde i höjdpunkten av sin karriär. Med några få undantag.

Lika mycket som Tony Iommi är hela ensemblens styrka på 13, lika mycket är Ozzy bandets svaghet. Black Sabbath är märkbart tyngda av sitt egna klassiska arv och inledningsvis (End Of The Beginning, God Is Dead) låter bandet som sina egna kopior, om än modernare. Låtarna besitter en metallisk och polerad tyngd – signerad Rick Rubin – som hade vunnit mer på att skita ner sig.

Det är inte förrän i Loner som det 19:e studioalbumet tar avstamp ifrån sig självt och lyckas stå på egna ben. Ozzy låter inte längre oberörd och som om han sjunger genom en syrgasmask. Zeitgeist må vara ett publikfrieri med sitt Planet Caravan-minnande akustiska plock och handtrummande men är en tämligen vacker historia. I Age Of Reason är bandet tillräckligt uppvärmda för att ro resten av 13 i hamn. Ironiskt nog är det inte förrän i avslappnade Damaged Soul som bandet låter unga på riktigt och inte enbart försöker.

Iommis riff sitter benhårt på skivans andra hälft och gitarristen lyckas leverera några riktigt klassiska solon. Lägg till Butlers svängiga bas som äntligen ges tillräckligt med utrymme och att Brad Wilks lyckas få feeling bakom trumsetet och plötsligt är 13 en vital comeback som inte bör skämmas för sig!

 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA