x
Anoushka Shankar: Clandestino, Stora Teatern, Göteborg

Anoushka Shankar, Clandestino, Stora Teatern, Göteborg

Anoushka Shankar: Clandestino, Stora Teatern, Göteborg

Recenserad av Magnus Sjöberg | GAFFA

Alla som någonsin upplevt en sitarkonsert kan vittna om hur mycket mer levande allt blir när man hör och ser det live. Hur sitaren på något sätt tappar en del av sitt uttryck när det spelas in. Dynamiken mellan den och slagverken går förlorad. Att musiken dessutom kan gå från levande till livsbejakande lycka och eufori är Anoushka Shankars spelning på Stora Teatern ett strålande bevis för.

Hon har de senaste två åren turnerat med bandet från hennes senaste album Traveller, där hon finner beröringspunkter mellan indisk musik och spansk flamenco. Och fastän kvällen både börjar och avslutas med fokus på det indiska, så är det just flamencoinfluenserna som dominerar under de två timmarna. Kanske är det sångerskan Sandra Carrasco som bidrar till intrycket, med den lite karaktäristiska klagande flamencorösten. Kanske är det rytmerna. Kanske är det hur allt ganska fort börjar bli så gungande, svängande, dansant, att man har svårt att sluta röra sig, att man har svårt att sluta le.

Redan efter ett par låtar, när de slår an den för kvällen nästan rasande tempofyllda ISHQ börjar man ana vartåt allt kan vara på väg. Hypnotiska flamencohookar som går upp i ett rent magiskt rytmlandskap av Melón Jimenez spanska gitarr, Sanjeev Shankars shehnaispel, sitar och en rytmsektion där Pirashanna Thevarajah på framför allt mrindangam och Bernhard Schimpelsberger på cajón är rent overkligt samspelta, multirytmiska och skickliga. Och det bara fortsätter. Det bara fortsätter. Tiden stannar i ett par nummer, framför allt i Dancing In Madness, som väl aldrig känts som en mer passande låttitel. Det är vackert, det är spännande, det är skickligt, det är emellanåt magiskt.

Efter en kort paus mitt i setet kommer ett par låtar som på ett nästan trevande, men ändå elegant sätt bollar raga- och flamencoidiomen mellan sig, som för att minna om konceptet, att ta tillbaka allt till grunden. Ett par lite lugnare, nästan meditativa, partier, som initialt känns lite som en transportsträcka, men som i efterhand visar sig vara ett nödvändigt vattenhål, en musikalisk andningspaus inför avslutningen. För det fortsätter. Det blir bara bättre. Det lyfter ytterligare en nivå. Det blir en konsert man till slut lämnar nästan överkörd av spelglädje, av fascination. Så man känner sig på samma gång tom och överväldigad.

Stora Teaterns chef Martin Hansson hälsade välkommen innan konserten och var glad att så många kommit trots konkurrens från en vacker försommarkväll och andra musikevent. Så här i efterhand var det ingen konkurrens alls. De som inte var på Storan denna kväll är bara att beklaga.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA