x
Two Door Cinema Club: Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Two Door Cinema Club, Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Two Door Cinema Club: Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Den molntunga dagen börjar skrida mot kväll och fram över scenen på Green Stage väller en ohämmad tsunami av rök. Genom skimrande strålkastarljus och Alex Trimbles drömlika toner träder mannen själv i nypressad finkostym och kammat hår, tätt följd av Sam Halliday och Kevin Baird med aningen mindre hybrismotiverade utstyrslar. Efter inledande Sleep Alone då publikens takthållande händer inte låter sig väntas på, klunkar Trimble en skvätt på sitt enorma glas vin och förför den växande publikskaran med ett "Well hello". Vi ska ha kul ihop ikväll, får vi veta.

Efter dunderdebuten Tourist History från 2010 tog TDCC ett steg över till den mörklagda sidan, uppföljaren Beacon osade mindre intim klubblokal och mer luftiga drömmar om arenascener. Mycket av spellistan lutar här åt samma sliskpop man fann hos tonårsdrömmen Bastille på scenen brevid ett par timmar tidigare. Men även gamla favoriter som Do You Want It All  och This Is The Life saknar värme och närhet, Trimble skippar inlevelsen mellan alla betonade stavelser och även fast Baird med sitt kroppsspråk spelar för livet känns det som att det egentligen syns mer än det hörs.

Det låter allra bäst när det blir lite stilren aggressivitet. Har de kanske förlorat charmen och mjukheten? Och är den isåfall förlorad? Även om musiken är plattare och saknar viss karaktär fungerar den mer lössläppta, storsinta rocken bättre för de scener de siktar mot och den attityd de tänker vinna dem med. I takt med hitten Sun kikar den blå skyn fram genom regnmolnen, och visst händer det något liknande med TDCC. Den här utlovade kul-heten, den infinner sig i strax efterföljande I Can Talk i högtempo, och med det mäktiga, stegrande introt till Something Good Can Work visar de precis hur bra det kan låta. Hur bra det ska låta.

Men det finns många saker att skylla den bristande wow-känslan på. Spellistan är kanske inte ultimat utformad och känns märkligt nog onödigt lång, spelet är stundtals rätt fladdrigt och lite stelt, och ska man nu vara sån och gå ner på petitessnivå funkar de gula strålkastarna mot rosa backdrop verkligen uselt dåligt. Fast visst handlar det om något annat. Något större. Vad som saknas är en behövlig dos ödmjukhet. Trimble glider runt med sitt vinglas och låter handen hänga slött i en pose i luften medan ett nytt sjok gråa moln drar in över scen. Det är inget fel på publikkontakten, det når bara inte hela vägen ut, och trots starka intron och klockrena solospel och allsång i refränger blir det mest bra utan att vara fantastiskt.

Så kommer avslutande I Can Tell. Först då, efter en väldigt lång timme uppvärmning, infinner sig en känsla av något magiskt. Men vilken avslutning, sen. Dansfest och jubelrop och för bara ett par minuter är allt annat glömt och förlåtet. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA