x
Lune: Yellow Stage, Hultsfredsfestivalen

Lune, Yellow Stage, Hultsfredsfestivalen

Lune: Yellow Stage, Hultsfredsfestivalen

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Artister som inte är villiga att spela enligt spelets regler är alltid värda att uppmärksamma, allra minst hålla ett extra öga på. Det kommer automatiskt, de förutfattade meningarna om hur artister som spelar inom en genre eller efter ett visst sound ska bete sig live eller arrangera sina framförande. Och det är inte för intet egentligen, det hjälper och vägleder när ingen annan informativ grund finns att stå på men det stjälper när en artist gör det uppenbart att inga som helst intentioner på att hålla sig inom ramarna finns närvarande.

Så. Lune. Hon spelar, åtminstone på skiva, en säregen och märkbart individuell version av det många kallar för elektronisk pop, men med en betydligt mer alternativ sväng och rytm. Hon spelar när Hultsfredsfestivalen flyttat från Hultsfred till en skog i Sigtuna som rent tekniskt ligger i Stockholm men ligger närmre Uppsala, och hon gör det inuti ett tält under ett skyfall på ett sätt som inte riktigt går i linje med den bild som existerar på tjejer som spelar electropop. Nej, här finns förvisso en MacBook på scen, men också diverse attiraljer använda för scenkonst och ljudeffekter, samt en akustisk gitarr och akustisk bas och tre personer (en i Detroit Pistons-tröja, en annan klädd i en stickad amerikansk flagga) som gör yoga nästan hela spelningen igenom.

Och spelningen blir därefter märkbart annorlunda, som en modern föreställning baserad på new age-koncept och ett tänk helt baserat på att tänka just annorlunda. Paljettsjalar används för att skapa ett sorl, ersätts därefter med en flagga med ett hästhuvud på, och sedan med ett par rosa pumps. Underhållande för publiken, visserligen, men inte överdrivet bidragande till musiken. Musiken i sig går från den finfina och smattrande pop Lune presenterade på Music & Sports till akustiska låtar vars DIY-anda ibland övergår i rent flum, och tappar däremellan fotfästet lite då och då. När hon spelar sin stabila Volvo-cover på en Swedish House Mafia-låt försvinner halva publiken, och när alla på scen samlas kring mikrofonerna för en annan cover är det framför en rätt förvirrad publik. Viljan att prova något eget och stå fast vid det är beundransvärt, men ibland är ren och skär pop och lite dans den enklare, kanske mer direkta, vägen att ta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA