x
Phoenix : Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Phoenix , Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Phoenix : Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Det är inte en festivalspelning, det är en upplevelse. En upplevelse som känns lika mycket som den låter och som den syns. Och jävlar, vad snyggt det är alltihop. Sammanfattat i ett enda ord så är det verkligen snyggt, och med en speltimme så kantad av fröjder är det svårt att koncentrera det hela. Spektaklet inleds med ett stycke klassiskt och den enorma backdropen, en matta av flammande rött ljus som sträcker sig brett från tak till golv, reducerar Phoenix till kolsvarta konturer. Ett halvdussin fransmän i tajta jeans står för kvällens huvudakt och höjdpunkten av dygnet, mitt i vimlet och dunket från en festival som vädrar sin första midnatt.

Hultsfred i Stockholm luktar varm och ölig andedräkt och knuffandet i publiken upplevs mer som ett kollektivt suktande efter närhet än ett störningsmoment. Det är inte mycket som kan nå en, å andra sidan, med ett band som Phoenix på scen. Här uppstår kärlek från första låten, Thomas Mars osar så mycket karisma att man börjar ana onåd trots att antalet mellansnack som inte är "merci", "thank you" eller "tack" går att räkna på ena handen. Uppkliven på en förstärkare som en smal kolonn i rökridån, sittandes på barriären med ansiktet tätt intill publiken i de första raderna, uppklättrad i mixertornet efter en promenad genom hela publiken under näst sista låten. Vid ett tillfälle är det enda som syns av frontmannen ett par knän under ett rent instrumentellt stycke medan övriga bandet leverar musik och ljusshow som får en känna sig helt golvad. 

Och den ljusshowen kan vara något av det… ja, det snyggaste, som konstruerats åt ett popband. När Christian Mazzalai slår till med ett stycke vilt gitarrsolo blir scenen svartlagd och en enda strålkastare skjuter ned och blixtrar till över hans silhuett. Vid ett annat tillfälle förvandlas backdropen till en snötäckt bergstopp guldglittrande av solstrålar, man hör hela publiken dra andan av förtjusning åt det vackra som projicerats framför den. Med fokus på nyare material uppblandat med en och annan If I Ever Feel Better med fläckfria övergångar mellan låtar framförs ett jämntjockt och omfattande stycke konsert och Phoenix visar att de spelar i toppklass.

Kanske blir det en aning segt mot den senare delen och nya låten Bourgeois ger inte riktigt samma kolossala intryck, men det är inte mycket att gnälla över när de ett par minuter senare bryter ut i 1901. Till det kanske tyngsta gensvaret de får under hela spelningen. Just i den studen är de världens bästa och det finns inget annat. Vem visste att jag någonsin kände så för Phoenix. Men när Mars återvänt till scen efter sin överraskande mixertornsklättring och bandet kör på sin sista laddning krut känns det verkligen som att något är på väg att explodera. Det är en upplevelse


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA