x
Labyrint: White Stage, Hultsfredsfestivalen

Labyrint, White Stage, Hultsfredsfestivalen

Labyrint: White Stage, Hultsfredsfestivalen

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det känns som en smärre bedrift att faktiskt befinna sig på en spelning där Labyrint är bokade att spela och ingenting egentligen indikerar på att det inte blir. Det finns ingen polisiär närvaro som är menad att "protect and serve" men mest gör folk rätt obekväma, som är numera kända för att inte ha överdrivet mycket till övers för gruppen och länge har gjort det rätt tydligt också. Å andra sidan är festivalgudarna inte med Hultsfred alls, eller Sigtuna som detta spektakel äger rum i namnet till trots, och det gråa vädret gör definitivt avtryck på hur det ser ut på festivalen 14:30 på en torsdag. Men Labyrint ska spela, sisådär 30-40km från Gottsunda. Det är en stor sak i sig. Men de ska göra det först 18:15, då en av festivalens kanske tre hiphop-akter valt att gå på DKNY-fest i London och därefter inte kunnat ta sig hit, sägs det, och Labyrint får ersätta. Vädret är bättre närmare kvällen, om än lerigt och grått och inte överdrivet passande påstådda sommarmånaden juni, men på scen står ändå ett band med slagverk och gitarr, keyboards och bas och trummor, samt en flaggman (som bokstavligen viftar en flagga spelningen igenom) strax efter kl.18 och påbörjar spelningen.

Det är svårt att egentligen förstå hur det kan vara så kontroversiellt, att det läggs sådan tid och energi på att granska ett band med så överväldigande positiva vibbar som Labyrint har efter drogantydningar och "uppvigling till narkotikabrott" som det tydligen heter. Hade solen bemödat sig ett besök till Sigtuna under festivalens första dag skulle Labyrint lätt kunna ses som dagens absolut självklaraste band på en av de större scenerna, de två som inte är i tält och varav endast den ena är klädd i samma färg som dess namn, åtminstone sett till hur bra musiken passar med lugn festivaldans kombinerat med vertikalt solbad. Under spelningens första halvtimme spelar bandet nämligen bara glad musik, sprittande låtar om enighet och om ens medmänniskors värde, framför en publik som svajar glatt och obekymrat för första gången under en dag som varit mer hällregn på en åker än en rolig första festivaldag.

Men, bandet är inte här. Det vill säga, de personer som utgör gruppen Labyrint. Det är kompbandet som är ute och spelar, som publiken inte egentligen anmärker på som bristande i ett par huvudmedlemmar. Killarna är på ett lasarett, Aki och Dajanko kommer ut efter en halvtimme och bemöter publiken, och en stund senare skuttar Jacco ut med armen i gips och en krycka som stöd. Där och då vänder de en behaglig spelning till någonting mer, någonting vassare och gladare, då de verkligen visar att de är närmast överlyckliga och lättade av att få spela och göra det framför folk som orkat igenom regnoväder och att de inte ens var där från början. De går omkring på scen och rappar bekvämt, gästas av Stor för den självklara och fantastiska "Ortens Favoriter", och lämnar scenen efter vad som kunde slutat i ytterligare en inställd katastrofspelning istället rinner ut i stort jubel och i en triumf.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA