x
The Flaming Lips: Green Stage, Hultsfredsfestivalen

The Flaming Lips, Green Stage, Hultsfredsfestivalen

The Flaming Lips: Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

När männen från Oklahoma kliver upp på den svenska scenen klockan ett på natten är det på en scen fullkomligt täckt av stora silverglober, alla övertäckta att ett otroligt antal sladdar, slangar och lysdioder som täcker allt och alla. Wayne själv, klättrar upp på en liten scen på scenen, själva centrumet för alla slangar och glober. Men det är något som är annorlunda den här gången, Flaming Lips har släppt en närmast sorgsen och mörk platta, dominerad av kylig sång, kraut och analoga synthar. Borta är konfettin, de dansande tomtarna och livsglädjen som bandet bjudit på under så många år.

Bandet öppnar med Look… The Sun is Rising och Wayne står på sitt podie och gungar med en docka i famnen medan slangarna blinkar och stroben pulserar. Det är otroligt snyggt men också väldigt avvaktande, publiken är liten och bandet fryser. The W.A.N.D. svänger till lite men bandet har valt en svår show att presentera för en kall och berusad festivalpublik sist på natten. Bandet låter fantastiskt och showen är verkligen både skruvad och riktigt bra men den hade fungerat mycket bättre inomhus för inbitna fans, som det är nu lämnar många oinvigda tidigt. Det hjälper inte heller att en av deras mest dansanta och publikvänliga låtar Race For The Prize presenteras som en utdragen ballad helt utan de bombastiska trummorna som kännetecknar den. Men Butterfly, How Long It Takes To Die är klockren och riktigt, riktigt bra. Bandet plockar sen fram David Bowies Heroes som de dedikerar till "the weirdos" i My Bloody Valentine, och versionen de spelar är hög, hård och bland det bästa på hela spelningen. De avslutar innan extranumren med klassikern Do You Realize? medan solen går upp.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA