x
Mark Knopfler: Trädgår'n, Göteborg

Mark Knopfler, Trädgår'n, Göteborg

Mark Knopfler: Trädgår'n, Göteborg

Recenserad av Daniel Andersson | GAFFA

Mark Knopfler värnar om sitt förflutna, men berör endast Dire Straits som hastigast. Knopflers senaste skiva Privateering utgör en fortsättning på hans tonsättande av den amerikanska folksjälen. Den amerikanska bluestraditionen är med andra ord utbytt mot flöjt och säckpipa. Och de som ropar efter Sultans Of Swing tvingas lämna konserten besvikna. Knopfler är således ingen publikfriare, utan ser möjligheten att uttrycka sina förfäders musikaliska arv.

En Knopfler-spelning utan lightblues är dock otänkbar, och på denna punkt infrias förväntningarna, men i min mening tenderar denna bluesvariant att bli lika spännande som att titta på rinnande vatten. De senaste månaderna har jag lyssnat mycket på The Sun Blues Box, och det blir uppenbart att Knopflers lyxblues hade vunnit på att bli mer arbetarklass. Men detta går emot sångarens populärkulturella formel.

Dire Straits klassiska skivkatalog har givetvis sin charm och det är befriande att 80-talets ytliga arrogans lyser med sin frånvaro. Knopfler har aldrig strävat efter att vara ett med tiden. Idag blir emellertid denna framtoning alltför intetsägande och musiken förvandlas till ett receptfritt sömnpiller.

1995 upplöstes Dire Straits, men brodern Mark och David gick skilda vägar redan 1985 - utåt existerade dock inga meningsskiljaktigheter. Likheterna med Gallagher-brödernas gnabbande är få. På många sätt är brytningen talande för Knopflers scenpersonlighet; framtoningen är sammetslen, mysputtrande och återhållsam. Knopflers rörelseschema är begränsat till att vandra fram och tillbaka på Trädgårn's utomhusscen (en scen som konstruerats enbart för denna svala kväll). Uppskattar publiksiffran till 5000 personer. 

Under spelningens gång slår det mig att Knopfler påminner om en brittisk motsvarighet till Benny Andersson; båda har avvikit från ett vinnande popkoncept, för att istället satsa på den inhemska folkmusiken. Och de har vunnit stor respekt. Denna konsert tar dock aldrig fart, saknar driv och mynnar ut i ett evigt fioljammande. Det saknas dessutom tydliga refränger att fästa uppmärksamheten på, vilket resulterar i ett slött iakttagande. Publiken lämnas utanför nynnandes på Sultans Of Swing.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA