x
Arctic Monkeys: Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Arctic Monkeys, Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Arctic Monkeys: Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

När Arctic Monkeys intar Hultsfredsfestivalens största scen klockan 22:15 på sekunden är det en förvånansvärt liten publik som slutit upp för att vänta ut dem. Men så har ju Hultan i år inskränkts till en förvånansvärt liten festival också. Det talar sitt eget klara språk när ett av de maffigaste dragplåstren med nöd och näppe fyller upp majoriteten av utrymmet mellan scen och mixertornet under de första tre låtarna. Fast det är förstås också viktigt att nämna, att de lyckliga satar som tagit sig hit – de som får vad de kom för – står packade tätt, tätt så nära bandet de bara kan komma. Och Monkeys ger. Ger till publiken och ger allt. 

Vi var många som väcktes runt niosnåret på morgonen till att soundchecken av det blytunga introt till Do I Wanna Know? ekade över tältbyarna och grannskapen. Hela dagen fortlöpte sen i längtan, och visst är den när den kommer som en het feber ur högtalarna, precis så fantastisk som man drömde om och ännu lite till. Alex Turner, nu en mogen karl i högform och inte bara det – en fullvuxen frontman med självsäkerhet så att det räcker och blir över i flera omgångar, är bevisat årtiondets röstförmåga. För tre år sedan på Way Out West var han mest en flottig hippielugg och lite mummel, idag är han en fot på förstärkarn och en näve mot skyn och rovdjursblickar ut i oändligheten.

"We're from Sheffield" säger Turner i introduktionen och det känns avlägset, att tänka att de fyra engelska gossarna som en gång skrev Dancing Shoes och I Bet That You Look Good On The Dancefloor i ett pojkrum någonstans växt sig till nästan utomjordlig storlek och spelar låtar som Brianstorm och Pretty Visitors bakom ett nät av strålkastarljus. Det är tungt, när Monkeys får bestämma själva, men till skillnad från den där festivalspelningen för tre år sedan då allt fokus låg på den knepiga identitetskrisen som var Humbug är en rejäl del av spellistan ikväll tillägnad de nostalgiska tidiga åren. Det känns som att de slutat förneka det där och istället vävt samman den spretiga katalogen till en koncis självbiografi där varje låt motiverar den nästa. Man förstår nu klart, hur Fake Tales Of San Fransisco kunde leda till R U Mine?. Och aldrig har de väl låtit så ofantligt stort. 

Det blir också tydligt att Humbug i den här metaforen var en pubertet, snåriga tonår som måste gås igenom för att nå insikter om sig själv och sin plats i livet. Och visst var Suck It And See ett löfte om nya stordåd, Do I Wanna Know? pulserar ännu i bakhuvudet som en påminnelse om att Monkeys idag är kanske världens bästa band, bortom indie och bortom rock. Att de avslutar traditionsenligt med en så anspråkslös och underlig låt som 505 visar att de fortfarande leker rebell mot förväntningarna, och tycks insvepa sig själva i en gravare mystik allt eftersom tiden går.

Spelningen är en demonstration av Arctic Monkeys från början till nu och vidare mot det okända oskrivna. Med en sån här inledning kan det bara fortsätta bli fantastiskt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA