x
Hästpojken: Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Hästpojken, Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Hästpojken: Green Stage, Hultsfredsfestivalen

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

(Arkivbild)

Det är kanske inte festivalens största publik som möter the Horseboy i den efterlängtade eftermiddagssolen. Men den är här nu och den försöker, så vi får göra det bästa av situationen. Bandet går på mot en backdrop en fjärdedel av storleken på scen som inte verkar ha uppdaterats på de senaste fyra, fem åren. Martin Elisson verkar själv förvånad över att den ens var där. Den får komma att symbolisera det halvdana, dels charmiga dels smått patetiska, som är dagens spelning med Hästpojken.

Med sin punkiga popmaskin för de ett jävla liv och inte mycket förstånd verkar komma ut ur det. Basen dunkar, gitarrerna klingar friskt och Elisson är ett nasalt gnissel. Jag ska inte låtsas som något annat, det där skrikiga gnället är en smakfråga jag valt att svara nej till. Men ur kaoset framträder efter ett stund någonting, och istället för att okontrollerat släppa tag och köra blint ut i musiken uppenbarar sig ett riktigt band med solklar inställning och total, varm hjärtlighet. Lite som ett mellanting av Håkan Hellström och Franska Trion, och en dos The Soundtrack Of Our Lives där det passar, är de crème de la crème av popfilosofin att spela hellre än bra, fast det blir riktigt bra ändå när de väl lugnat ner sig en smula.

Elisson, "nyckelpigan från Göteborg", är en mästare i mellansnack med självdistans och hans "kul att ni är här i alla fall" var något av en höjdpunkt under konserten. Han beklagar sig över att festivalarmbandet sitter för tajt och mumlar om att "nu har det kommit svett här", som en frisk fläkt från väst. Det sitter fint mellan den hårda poppen. Han åmar och kråmar sig och dansar sig drypande, och Hästpojken verkar spela ikapp med solen. Jamen, det blev ju bra det här ändå. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA