x
Portishead: Blue Stage, Hultsfredsfestivalen

Portishead, Blue Stage, Hultsfredsfestivalen

Portishead: Blue Stage, Hultsfredsfestivalen

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Beth Gibbons sitter hukad på en pall mitt på scen, hon har sin basist skymd med ryggen mot publiken mittemot sig på en stol medan han spelar ackord på basen som vilar på hans knä, och hon sjunger försiktigt med vinden blåsandes i ansiktet medan skärmväggen längst bak på scenen visar henne blinka utsuddad bland blått knaster.

Scenen nästintill skälver när hon lägger sin röst precis över basmullret och dränker ut ljudet av flygplan som passerar ovan på väg till och från Arlanda. Och publiken, den som samlades i festivalens största samlade massa tidigare under kvällen för se ett rockband från Sheffield spela, är överraskande månghövdad och närmast lamslagen av det som pågår när bandet från Bristol som är döpt efter Somerset-staden Portishead slamrar försiktigt och högt kvart i midnatt på Hultsfredsfestivalens fredag.
 
Det är något annat på en festival där mycket är snarlikt men ingenting egentligen har en koppling till varandra, det är en kokpunkt i mitten av all musik som är runtomkring, och det är en uppvisning av hur mycket som går att göra med stämningar och suggestiva effekttillägg till musik.
 
Skärmväggen visar myrornas krig i olika riktningar, i olika nyanser av blått, visar föränderlig grafik medan bandet framför den delar instrumenten mellan sig; det är många synthar på plats, en del gitarrer som går från vänster till höger och tillbaka, olika trummor och slagverk och även blås och självfallet väldigt mycket övrig elektronik används för att bygga den berömda ljudbilden Portishead är ökända och vördade för att ha skapat, och ständigt återskapar.
 
Skakiga, mörka live-upptagningar av bandet tävlar med strobljus om att lysa upp publiken och bandet medan snyggt skorrande baslinjer bidrar till att främja en klaustrofobisk atmosfär som inte ens borde kunna infinna sig på en open air-konsert. Men Beth Gibbons och Geoff Barrow vet hur de ska hantera elektronisk ångest, elektroniskt oväsen, och hur den tilltalar massorna.
 
De, Adrian Utley och Dave McDonald samt bandet, vet att det är balansgången mellan det dova och sorgliga och aggressionen i trummorna både de akustiska och de elektroniska, samt de bländande ljud- och ljuseffekterna överlag fångar in och låser fast vilken publik som helst. Stämningen är tillräcklig för att locka och förnöja, och när den kvalitet Portishead har i sina låtar läggs till är det en omöjlighet för bandet att inte lyckas och för publiken att inte charmas och jubla unisont.
 
Storheten med Portishead är och förblir att de är ett band som live gör sin direkta inverkan på musikvärlden runtomkring dem nästan fånigt uppenbar. Musiken innehåller till och med element av scratchande av samplingar som idag felaktigt skulle tillskrivas trap-producenter; det får Portishead att här i Sigtuna låta som ett industriellt band utan att nödvändigtvis spela industriell musik, de låter som ett hiphop-band med tunga och skakande beats utan att tillämpa eller ägna sig åt genrens övriga grundelement, de låter som ett rockband som bara i sekunder per låt på sin höjd spelar rock och har ett gäng R&B-låtar som vilken crooner som helst skulle älska att sjunga djupt och mörkt över.
 
Men det största ässet bandet har i sina kollektiva rockärmar är att de alltid, oavsett tappning eller vald känsla att gå på, låter bara som Portishead. Beth Gibbons röst står kal men klar och stark bland kakofonin runtomkring henne, och hon blir så överväldigad av bemötandet att hon, vars svåra band inte ens varit i Sverige sedan 1997, springer ut längst fram och hälsar på och kramar publiken medan bandet leker med dissonans och diskant. När de är klara är hon längst fram på scen igen, hon landar med en lätt och lyckligt skutt, innan hon avslutar festivalens i särklass bästa spelning med ett rört och generat "tack!".

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA