x
Trentemøller: Blue Stage, Hultsfredsfestivalen

Trentemøller, Blue Stage, Hultsfredsfestivalen

Trentemøller: Blue Stage, Hultsfredsfestivalen

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

(Arkivbild)

Generellt sett, bedömt på ett kanske lite väl hårddraget sätt, går det att påstå att Sverige på det stora hela är ett större och mer lyckat musikland, om nu sånt ens går att mäta, än våra grannländer. Det kanske beror på att vi helt enkelt har fler invånare eller en rikare musikalisk historia och därför har fler band ute i världen med sin musik än vad Norge, Finland eller Danmark har. Och inte bara ute och spelar, men som är omtyckta på platser långtifrån Sverige och populära på riktigt och som säljer stora mängder musik lite överallt. Om Island inkluderas blir konkurrensen vassare men på det stora hela är Sverige, rent generellt som sagt, mer lyckat med sina musikadepter.

Men, Sverige har egentligen inget band som når högre höjder med musik som inte bara är otroligt egensinnig men som dessutom blandar sin musikaliska skörhet med en bångstyrig och vild aggression som lockas fram väldigt sällan men som exploderar fritt och galet när den väl fattar eld. Sverige har inget på den nivån som kan vara med och leka med Sigur Rós eller Efterklang, eller Mew. Sverige har många extremt begåvade elektroniskt lutade musiker, men ingen som är som, exempelvis, Köpenhamn-sonen Anders Trentemøller.

Han är här i Stockholms vilda utmarker direkt efter att ha agerat förband åt Depeche Mode i Storbritannien och runtomkring det europeiska fastlandet. Sist han var här var på Dans Dakar, där det verkade som att åtminstone halva publiken var på plats överhuvudtaget för att se just honom. Här ute är det, enkelt sagt, lite folk på plats. Förvisso är det lite folk överlag här, men som mest har åtminstone i början knappt 1 000 personer tagit sig för att se mannen som gjort en av Roskilde Festival-historiens absolut mest sinnesrubbade och imponerande spelningar någonsin.

På Hultsfredsfestivalen är han inte lika imponerande, egentligen inte alls, förutom i små spurtar som kommer och går med väldigt jämna mellanrum. För varje dub-inspirerad briljant han drar vaskar han bort sitt momentum med de konstigt poppiga låtarna han släppt som singlar och experimenterat med, som på albumen är välkomna avbrott ur bastyngden men live mest blir farthinder. När han drar iväg sina absolut vackraste kompositioner fångar han publiken med sin udda scendekor och bedårande spel på leksakspiano och på xylofon och får tystnaden på området att bli hans egen, bli något han kontrollerar.

Men det händer högst två gånger under spelningen, medan fallgroparna återkommer mer och mer ofta och inte försvinner förrän mot slutet; när gitarristen på sen, självklart klädd i Portishead-tröja, får lite mer rum och Trentemøller själv börjar använda sina synthar för att spela baslinjer för acid house-låtar vänder allt, alldeles för sent förvisso, och får faktiskt folk att strömma till scenen för att dansa. Det håller i två låtar, själva spelningens slut, och lämnar ett frågetecken om vad resten av tiden egentligen gick ut på. Det är inte riktigt denna sortens festival Trentemøller hör hemma på, och även om han döljer det väl känns det inte riktigt som att han kan ignorera det heller.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA