x
SBTRKT: Blue Stage, Hultsfredsfestivalen

SBTRKT, Blue Stage, Hultsfredsfestivalen

SBTRKT: Blue Stage, Hultsfredsfestivalen

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

(Arkivbild)

Aaron Jerome lyfter händerna från sin mixer och sin controller, kollar stillastående ut bakom sin afrikanska tribemask på publiken och kullen mellan de två största scenerna på Hultsfredsfestivalen, och sträcker lugnt på ryggen lite. Inte för att mixandet och petandet på låtdetaljer gjort honom illa, men för att han fått sin publik att tjuta av förtjusning nästan utan avbrott i en närmre halvtimme. Han ler lite halvt, kollar ut igen, och återvänder till mixandet som föranleder en bastyngd som ingen annan på festivalen kunnat närma sig och ruskar om publiken som förstrött försöker dansa i den torkade leran.

SBTRKT kallar han sig, Aaron Jerome från London. När han inte spelar i sin vanliga livefattning, tillsammans med Sampha och en mer genomtänkt och planerad liveshow och framför allt ett gäng instrument, så agerar han DJ. Och när han agerar DJ är det betydligt enklare att spåra rötterna till hans egna musik, som kallas allt från future garage och soul till breakbeat och dubstep, och exakt hur han själv ser på musik och vilka ljud han eftertraktar som artist och performer. Det han väljer att fokusera på är banden och artisterna runt honom, utöver materialet han skapar tillsammans med Sampha, och som återfinns på skivbolaget Young Turks; det nya och mjuka elektroniska från Koreless används som inledning, Mount Kimbie och Short Stories bygger vidare mot basen som är mer framträdande i SBTRKT-låtar, och någonstans i mitten går allt över till det fantastiska Little Dragon-samarbetet han gjort och som räknas som hans absolut största låt till dato. 

Att han därefter mixar vidare för att få in Kendrick Lamar och Drake in i det hela är bara ett sätt att visa upp sina egna muskler och ge publiken något aningen oväntat, men som musikaliskt funkar helt logiskt. SBTRKT plockar in det mesta som går under den missledande benämningen "urban music" och färglägger det efter Londons, och i större utsträckning Storbritanniens, musikaliska palett. Den dansmusik som han graviterar mot, det vill säga garage och two-step och breakbeat, återfinns i bitar inom hiphop-musiken också. Därför funkar det att dra iväg hiphop-låtar mitt i setet, och därför är det förståeligt att spela Hudson Mohawke därefter, precis som det blir nästan fånigt enkelt och roligt att avsluta med Kanye West som samplar Curtis Mayfield. Han har ingenting annat än sina elektroniska instrument där uppe, några enorma monitorer, och sin mask. Därför låter han musiken tala istället, och den talar högt och tydligt om kvalitén SBTRKT innefattar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA