x
Frank Ocean: Green Stage, Bråvalla

Frank Ocean, Green Stage, Bråvalla

Frank Ocean: Green Stage, Bråvalla

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Den ser ut att bestå av en ihoprullad och uppvikt Kyokujitsu-ki, Den Stigandes Solens Flagga, den numera välkända bandana som minst ett hundratal ungdomar framför den näst största scenen på Bråvalla prytt sina pannor och huvuden med. Skapad i 1600-talets Japan först och främst som en symbol för god lycka, en symbol som därefter adopterades som nationell flagga och örlogsfana, och oundvikligen förlorade sin positiva grundmening när den befläckades av krigets och imperialismens duster och efterföljande konsekvenser. Ingenting överlever tidens vindar, som det heter, utan att tvångsmässigt anpassas till rådande ramar och traditioner, lagar och regler. Men kärnan är alltid, kommer alltid vara, oförändrad. Tanken var god lycka från början, och kanske går den att återfinna ändå, på något sätt. 

Frank Ocean bär sin bandana i fickan. Hans tanke bakom detta egentligen högst arbiträra plagg har han aldrig sagt någonting om, aldrig kommenterat eller lagt någon offentlig tid på att förklara. Det passar bara in estetiskt, vare sig han är medveten om historien bakom eller inte. Men, Frank Ocean är ingen person som godtyckligt tar sig an något utan noggrann genomtanke och strukturell koll, vare sig det handlar om en liten accessoar som får en större mening eller hur han framställer sig själv live, eller hur omsorgsfullt han arbetar med sin musik. På sin högra sida har han plats för trombonist och trumpetare, bakom dessa är ett hörn fyllt med diverse Moog-produkter (en switchboard, en handfull synthar) och klaviaturverk, kompletterat med en basist. Och på sin vänstra sida har han en trummis utrustad med sample-maskiner, elektroniska slagverk och en bastrumma modell större, samt en gitarrist. Uppdelningen är tydlig, balansen än mer så, och i mitten med utrymme att jobba framåt och bakåt och fritt åt sidorna är den plats som tillhör Frank Ocean. Det är lika minutiöst organiserat som Nostalgia, Ultra antydde att han kunde och ville vara, och lika snyggt och enkelt som Channel Orange visade att han faktiskt är, och tänker fortsätta att vara.

Allt det är dock, med all respekt, bara kryddor och dekoration om inte huvudinstrumentet fungerar som det ska. Men, samtidigt: Om huvudinstrumentet är på den otroliga nivå som den bevisligen kan och brukar vara på kan ändå helheten fällas, handikappas, av att dess mer musikaliska kollegor inte håller måttet. Alltså; med artister som Frank Ocean, där en överväldigande sångförmåga faktiskt matchas av den musik som han skriver, skapar, producerar, måste även bandet och relationen mellan sångare och instrumentalister klicka nästan mer än det gör för vanliga, traditionella, grupper. Det räcker inte att Frank Ocean är fantastisk, bandet måste också vara det, och det fick han lära sig på sämsta möjliga sätt när han tillsammans med  ett band han bevisligen inte haft mycket tid med bristfälligt visade upp sig på Coachella förra året, och fastnade även på den livestream som rullade på YouTube för världen att se. Att han på turnén därefter förstörde rösten bara någon vecka in på resandet gjorde knappast saken bättre, men det har däremot gjort honom mycket nytta och gett honom än mer betänketid.  

Frank Ocean, hur han och bandet är när de spelar här på Bråvalla, är mer eller mindre ingenting annat än enigmatiskt och nästan förbluffande. Det är okonstlat men ändå sofistikerat. Det är nästan löjligt enkelt men ändå svårförståeligt på sina håll. Det är musik som andas lätt men som bultar tungt, som svävar med en reell och rejäl tyngd. Det är sång som placerar sig i musikens tonala och absoluta centrum, som vibrerar och låser sig fast på exakt rätt ton vid varje försök, vid varje förändring och varenda höjning eller sänkning. Det är en vacker demonstration av hur avslappnat och extraordinärt fantastiskt det verkligen kan bli när en artist med sådan bevisad men ändå svårförståelig talang och begåvning blommar ut och fullständigt briserar till liv framför ens ögon. Det är en föreställning med en självklar centerpunkt, men som medvetet och med nöje delar äran med sina medarbetare och medmusikanter, som förstår värdet av att äntligen hitta rätt och slutligen känna att allt han vill göra och berätta och visa bara får fasta omedelbart.

Han har en scentäckande skärm bakom sig, men att den kommer igång först mot slutet förringar inte det faktum att han med sin charm och karisma och fantastiska scennärvaro kontrollerat allt precis som han önskat, fått publiken med sig så snart han bestämt men avkopplat vandrade ut på scenen. När mörkret närmar sig förvandlas skärmen till bilder av brinnande palmer och bolmande rök som snurrar och växer i bakgrunden av Frank som framme vid scenkanten dricker te ur en pappersmugg och verkar oberörd av det fiktiva kaos som pågår bakom honom. Han verkar tillfreds, i full förståelse slutligen med hur han bäst och vackrast förmedlar sina budskap om längtan och sorg och om hjärtslitande evig kamp emellan varven av berättelser om alla vackra människor han mött, kanske älskat men glömt bort, eller aldrig kan glömma. Han stegar ut från scenen med ett lätt "thank you" och ett leende inte bara som artisten bakom ett av de senaste tio årens absolut bästa album, men som en vinnare; en konstnär vars vision faktiskt är så känslomässigt tumultartad som han hoppats, en musiker som sakta börjar tro på idén om att Frank Ocean kommer att bli någon som inte kommer gå att glömma.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA