x
Avicii: Blue Stage, Bråvalla

Avicii, Blue Stage, Bråvalla

Avicii: Blue Stage, Bråvalla

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Upplägget är som klippt och skuret för en rastlös generation. Bakom Avicii målas Robert Miles-himlar upp och man fortsätter att matas med visuell information. Ett kärlekspar i rymden, Tron-inspirerade och retrofuturistiska mönster inklusive Avicii-loggan i skiftande färger, mer rymd och planeter, stora städer by night, och så vidare, och så vidare.

Avicii bränner snabbt av monsterhitten och samarbetet med Nicky Romero och Noonie Bao, I Could Be The One, och ännu tidigare är det countrydoftande Wake Me Up som blåser ut.

Så, vad sa vi nu: sightseeing bland planeter och över storstäder, countryhouse, droppar efter droppar och Noonie Baos vädjan. Helt rimligt. Man känner igen sin Avicii i inledningen. Vokala inslag från gammalt soulhåll kommer in med jämna mellanrum och pumpas med nytt blod via housepianon som hämtade från 90-talet. Och så några sekunder Thrift Shop på det. Sedan ska det flörtas stilfullt med indiehittar som Sweet Disposition och Hope There's Someone (med Linnea Henriksson på sång istället för Antony Hegarty).

De monotona men relativt snabbt avverkade baspassagerna raderar all sans och reson. Ljudet är kristallklart.

Tim Bergling leker pickande svan med handen och fångar upp varje detalj som hans hetsiga setlist vilar på. Publiken gör detsamma, nafsar med händerna och skärmarna speglar vad som händer i publikhavet, fingrar som förvrängs genom kalejdoskop-effekter. Det här är Summer Of Love 2013. Geggan under fötterna känns som kvicksand och man stampar vidare för att överleva fram till kvällens stora klimax: Calvin Harris och Florence Welchs Sweet Nothing.

En sådan här helkaotisk inledning måste slutligen drabbas av bakslag och det sker cirka tre fjärdedelar in på konserten. Ungefär när en 3D-variant av Tim Bergling i Avicii-hörlurar börjar blänga på oss. Vi går in i en mer anonym och ganska utdragen del där tempot hamnar i ett mellanläge. För snabbt för att man ska hinna andas ut men för sakta för att hjärnan ska kunna återkoppla. Den här delen pumpar på fram tills att Levels resulterar i festivalens hittills största dansorgie. Tyvärr har inte Avicii den goda smaken att sätta punkt där. Effekten hysteri kontra tomheten är en underskattad form av sorti. Men Bråvallas avslutning kan inte annat än kännas direkt i kroppen, som en sockerstinn energidryck, och publiken hetsar vidare efter nästa snabba kick, drop och dans.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA