x
Nause: White Stage, Bråvalla

Nause, White Stage, Bråvalla

Nause: White Stage, Bråvalla

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det ska vara sagt att det alltjämt har varit hyggligt mycket folk på var och varannan spelning som varit del av denna första upplaga av Bråvalla Festival utanför Norrköping. Det har sällan varit så att ett band lämnats helt och hållet till sina egna deviser och fått spela inför en knapp handfull personer, förutom när vissa band från den hårdare skolan hamnat olyckligt i schemat både sett till tid på dygnet och speldag. För det mesta har det varit bra med besökare, bra med tryck och respons, det har sett bra ut både från scen ut mot publiken och från publiken upp mot scen. Men riktigt obscent fullt, så fullt att det märks att det kommer vara omöjligt för de som inte vill kolla in aktuell artist att ta sig förbi folkmassorna, har det egentligen bara blivit när ingen klassisk bandutrustning funnits på scen överhuvudtaget. 

White Stage är som specialkonstruerad för att den elektroniska musiken och dess artisters hem på Bråvalla; det är en bred tältscen som sträcker sig långt bak för att fånga in så många besökare som möjligt, och utformad för att ge optimalt synfält var en väljer att stå där inuti, och även ge möjlighet att både se och dansa fritt överallt. Det är alltså redan från start goda förutsättningar för Jacob Criborn och Leonard Scheja att fånga ett par tusen danssugna redan från början och inte släppa taget förrän de känt att det sista vaggande fingret lyfts upp i luften i takt med musiken. Förutom det faktum att det åtminstone under de första tio minuter låter direkt vedervärdigt, när Nause påbörjar sitt set och Takida knappt 100 meter bort inte hunnit avsluta sin spelning, och därmed presenterar en mashup som förhoppningsvis aldrig någonsin tar fasta på riktigt utan bara finns på grund av en konstig slump.

När Nause däremot kör på utan störande element runtomkring gör det det väldigt tydligt väldigt snabbt exakt varför White Stage är mer full än de varit hittills på festivalen. Det är ölfyllda muggar överallt, både på marken och i händerna på publiken som ackompanjerar sina fyllor med fingrar uppe i luften. Det är feststämning nästan innan festen innan ens hunnit börja, och det verkar inte som att varken publiken eller duon själva är förberedda på vad som komma skall. Inom den moderna house-världen, eller den så kallade EDM-genren, är detta bara vanligt och väntat: Det ska vara storslaget och högljutt och galet, och efteråt ska alla vara nöjda för att de dansat halvt ihjäl sig. Detta trots att det, om det nu ska kritiseras, faktiskt är en spelning som överlag är hyfsat slarvig och utan en vettig struktur. 

Mixandet hackar här och var, inte på ett sätt som överlag stör helheten, men som definitivt hörs och rubbar tempot. Och det gör även det faktum att Nause liksom många av duons kollegor och vänner dessvärre inte visar någon större känsla för konsertdramaturgi. Killarna avbryter hellre en låt för att släppa fram lite jubel, de skruvar hellre upp en låt mot en drop som om de bara hade låtit det rulla iväg lite hade kommit helt av sig själv och i fas med hur publiken dansar och reagerar, och de siktar hela tiden på toppar istället för att dela ut det lite över konserttiden. Det är småmisstag som bara kommer fram och framhävs av de i publiken som är på plats och inte dansar, vilket självfallet är ingenting DJs ens ska ägna sig en tanke åt egentligen; med den publikrespons Nause får i åtanke, en som är helt olik responsen som annars synts till på nästan alla andra spelningar som varit här på festivalen, är det rätt tydligt att de gör något rätt när det är såhär fullt och varenda person på plats jublar bara åt övergångarna från en egen låt till en av Rebecca & Fiona, vidare till Swedish House Mafia.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA