x
Thåström: Green Stage, Bråvalla

Thåström, Green Stage, Bråvalla

Thåström: Green Stage, Bråvalla

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Öppningen är rundgång. Pelle Ossler tittar på sin gitarr tills den tjuter, ljuset är som vanligt dämpat, bandet smyger så sakta igång låten och Thåström själv kommer in, kvällen till ära i helvitt. Det som är det fina med Thåström numera är att hans konstata omarrangerande av gamla låtar gör att man ibland inte vet vilken låt det är innan han börjar sjunga, och likadant är det idag. Thåström greppar micken och vi bjuds på Djävulen Och Jag. Man kan börja undra om mannen själv tittar in på sitt forum ibland eftersom det är en sedan länge efterfrågad låt just där. Versionen vi får ikväll är tung, mörk och suggestiv. Han staplar verser på varandra och hoppar över refrängen ända tills låten nästan är över då han vänd mot himlen vrålar ut Hin Håle om och om igen medan regnet öser ner från den svarta festivalskyn.

Bandet går därefter direkt in i en som vanligt gnisslig och tung Axel Landquist Park, en ruskigt stark Kärlek Är För Dom innan han plockar fram Från Himlen Sänt. Just den låten är dock lite tungfotad ikväll, och varken band eller sångare verkar helt övertygade och den lyfter aldrig. Men Thåström är annars på strålande humör, skrattar, dansar och bankar på sin stålfjäder och hetsar Sveriges i särklass bästa kompband till nya höjder.

Låtlistan hade kunnat vara mer vågad, vi som sett Thåström de senaste åren är kanske lite trötta på Fan Fan Fan, men publiken i Bråvalla är inte hans vanliga publik och just den låten är kanske kvällens största succé. Annars är det tyvärr alltför få ändringar från förra årets turné.

Men en av kvällens överraskningar är också kvällens absoluta höjdpunkt, en tung, avig och helt igenom sned och övertänd Höghussång där Rockis Ivarsson lägger en djup grund där bandet kan bygga sina ljud. Nere På Maskinisten är som vanligt en rå nerv som hetsas fram, en låt som verkligen vuxit till en av de bästa i hans set. Men även om både band och Thåström är i toppform så kvarstår det faktum att deras speciella form av europeisk storstadsblues gör sig mindre bra på festival. Vad som dock är en riktig bonus är att höra dessa låtar fullkomligt blåsas ut från festivalens enorma ljudanläggning, speciellt Samarkanda får hela marken att vibrera och skaka.

Som extranummer spelas en som vanligt intensiv Aldrig Nånsin Komma Ner, en av Thåströms absolut bästa låtar, men när det är dags för den lite uttjatade avslutningen med Du Ska Va President så kommer istället kvällens största överraskning. Inte bara har han strukit den helt utan bandet lämnar scenen och Thåström tar fram en akustisk gitarr som han börjar plocka på, sen hinner han sjunga ett endaste ord innan hela publiken fyller i och fullständigt tar över sången i Die Mauer. När bjöd Thåström på sådant publikfrieri senast? 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA