x
Disclosure: Apollo, Roskilde Festival

Disclosure, Apollo, Roskilde Festival

Disclosure: Apollo, Roskilde Festival

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

22 och 18 år gamla, med ett debutalbum som internationellt har ett snittbetyg på 81 av 100 möjliga poäng. Alltså på något besynnerligt sätt precis som vanligt när det handlar om unga britter som spelar musik som kallas för "house, UK garage, future garage, deep house". Det måste vara något i vattnet, är ett uttryck som är tröttkört å det grövsta för att beskriva sådana talanger, men det är nog smartare och mer korrekt att bara påpeka att det måste ligga något i kulturen. Disclosure är en duo som varit aktiv i tre år nu, sedan bröderna Guy och Howard Lawrence var 19 respektive 15 år unga, och de har inte vänts ryggen eller bemötts med dryga smädelser när de försökt visa att de också vill vara med och göra något elektroniskt för engelska ungdomar som de själva att dansa och vara glada till. De har inkluderats och fått växa som människor och musiker omringade av likasinnade i ett klimat där folk hellre värnar om varandra än utesluter möjliga konkurrenter. Och det har alltså lett till smått mirakulösa 9.1 i betyg för debutalbumet Settle från den moderna musikjournalistikens kanske mest hatiska vrå Pitchfork. 

Det ska sägas, det är ändå lite speciellt med musiker från denna undervärld inom den stora musikvärlden som värnar om det instrumentala och som verkar sky konceptet med CDJs som pesten. Det är ändå lite speciellt att killar födda in en generation som på det stora hela föredrar minimalt knapptryckande över gediget livearbete ändå har med sig ett gäng sample-maskiner och slagverk, till och med en riktig bas, på scen. Det bygger en dynamik innan en endast ton ens spelats, det skapar en stämning som är annorlunda än den som kommer från liknande artister som lägger sitt krut på scenshow och stora skärmar. Och det ser åtminstone mer ambitiöst ut än det kan göra när det bara är en datoranimation som snurrar bakom en vilsen kille som trycker på skivspelare. Detta till trots dock gör de tyvärr inte mycket väsen av sig för att vara sådär enigmatiska och oförglömliga som många vill få det till att deras album är, eller som många andra hype:ade band brukar göra när de debuterar på Roskilde. De är inte särskilt inne i det än, livemusicerandet på en nivå där det känns intimt och omfamnande som deras musik är när det står 4-5000 personer i duggregnet och vill svepas iväg på dova beats.

Men, de är charmiga, och duktiga, och märkbart nervösa av det faktum att så många är på plats överhuvudtaget. Och Disclosure gör sitt bästa, nästan så gott som det går att göra, men just här och just ikväll när det bara inte fram av en eller annan anledning. De programmerar sina beats på sample-maskiner och lägger trumspår via slagverken, lägger nya baslinjer och ser ut att ha kul trots nervositeten. Men den överhängande känslan av "too much too soon" ger inte med sig alls under den timme de spelar ute på Apollo. De har ingenting att skämmas för dock, med ett fint album bakom sig och en ljus framtid framför sig, men ikväll händer ingenting särskilt intressant i deras regi.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA