x
Kendrick Lamar: Arena, Roskilde Festival

Kendrick Lamar, Arena, Roskilde Festival

Kendrick Lamar: Arena, Roskilde Festival

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det får plats 17000 personer inuti tältet som kallas Arena, beläget i den östra hörnan av Roskildefestivalens festivalområde. Själva området kring Arena, när det används fullt ut av festivalbesökare som inte har något emot att trängas nästan så att kioskerna runtomkring blir besvärade av deras närvaro, har ett omfång som rätt bekvämt omfamnar över 25000 personer. Med lite kreativa lösningar, exempelvis som ett par unga dumma och väldigt fulla män uppe i grenarna på det dussin träd som finns utanför kom på, går den siffran nästan hela vägen upp till 30000. Det är en scen och en spelplats som utan problem eller tvekan sväljer artister som inte är beredda på att scenen är byggd för att få publiken att se ut som ett skvalpande hav av människor, och när deras oljud och jubel når fram till scenen är det inte ovanligt att de som är däruppe överväldigas och tappar det musikaliska fotfästet, så att säga. Det händer även de bästa, det händer definitivt de lite sämre, och det är inte en överdrivet optimal situation för en rappare för Compton att försöka lämna ett värdigt och arenaredo avtryck och intryck på. 

Barrikaderna in till publikområdet inuti Arena, diket längst fram föranleds av en sådan för att distribuera ut publiken på ett effektivt och säkert sätt, är överfullt. Liksom området det faktiskt leder till. Liksom alla vägar till Arena. Allt i väntan på 2012 års absolut mest hyllade rappare och av i princip alla inom hiphop och media och av fans, såklart, högt ansedda Kendrick Lamar och att han ska spela på Roskildefestivalens näst största scen. Publiken är laddad långt innan festivalens intromusik spelas upp, arenans konferencierer är nästan lika laddade de med, och presenterar det som komma skall på ett sätt som verkligen känns värdigt och rätt för den typ av liveardist Kendrick Lamar är. Och att där och då, med en sådan introduktion och ett sådant mottagande, för att inte nämna den förväntan som fyllde området, välja att låta DJ:n kör ett set på en kvart innehållande gammal skåpmat och av någon outgrundlig anledning en massa dubstep, är närmast en kriminell handling som dessvärre sätter den av besvikelse fyllda tonen för resten av spelningen.

Precis allting som gjorde att Kendrick Lamar bara några få månader sedan på Münchenbryggeriet i Stockholm, och på resten av sin utsålda Europaturné, kändes som en efterlängtad återgång till en tid då rappare ägnade spelningar åt att visa hur löjligt begåvade de är och inte tramsa runt med massa annat onödigt tjafs. Han anammade andan av en MC som verkligen visste vad det betydde att vara just "master of ceremonies", och han såg hyperfokuserad ut när han utan att känna av förväntningarnas tyngd högg ut vers efter giftig vers som om han aldrig gjort något annat. Och han höll i sin scennärvaro på ett sätt som kändes avslappnat och oklanderligt, med lite blyg publikinteraktion som krydda lite då och då men aldrig någonsin på ett sätt som förringade eller kom i vägen för det han är allra bäst på: att rappa. På Roskilde visar han, till nästan ingens förtvivlan ska tilläggas, att tankarna på arenashower och dess påverkan på hans agerande och rappande redan infunnit sig och redan förändrat en hel del i hans förhållningssätt till livehiphop.

Att Kendrick har med sig ett band, en trummis och basist och gitarrist och keyboardist utöver hans slarviga DJ, är egentligen inte en dålig utveckling; det är vågat för rappare överhuvudtaget att spela med band då det enda vettiga bandet i hiphop är anställt av NBC och kvalitativt spelar i en helt annan och helt egen liga, men här är det mest för att fylla ut scenen. De ansträngt vackra ögonblick som om några år kommer ge good kid, m.A.A.d city en välförtjänt status som klassiker kommer från producerade beats, och hamnar alldeles för nära M.O.R.-rock i händerna på ett band, och när Kendrick nu själv fått för sig att rappa mindre och dela ut mycket av arbetet till publiken blir det en helt annan känsla än den som han gav illusionen av att vilja behålla tidigare i år. Han gör det inte dåligt, han är alltjämt fortfarande en rappare som är fascinerande på många positiva sätt, och just de bitarna har han inte förlorat ännu. När han vill är han elektrisk på Arenas scen, när han faktiskt tar varenda ord i det omöjliga tempo han visat att han mer än behärskar, och det går inte att klaga på sättet han fångar den smått osannolikt stora publiken på. Men det känns ändå som att det absolut viktigaste saknas i det som är Kendrick Lamar, det som gör honom så speciell.

Scensnacket är förändrat, det är mer självsäkert vilket är fint att se, men det är så fantastiskt klyschigt nu att det nästan blir jobbigt att se och lyssna på. Att han säger att bandet undrar vilken stad på turnén som är mest högljudd och därefter får stå på scen och höra ett enormt jubel i fem minuter utan avbrott är en sådan sak, som känns så gjord men ändå svår att inte uppskatta. Kendrick tackar genom att buga för stödet, och skriver därefter som om det vore ingenting något som måste räknas som Roskilde-historia i jubel när han tvingar ut sitt titelspår i en galen 10 minuter lång bashistoria. Men, det mesta av det som var så enastående i sin avskalade enkelhet när Kendrick Lamar spelade på Münchenbryggeriet tidigare under 2013 går inte att hitta på ytan av vad som pågår på Arena under årets första Roskildefestivaldag. Det värsta är att det känns så medvetet, och att det inte går att ignorera hur bra han ändå är, att han gått från 1000 till 30000 på knappt ett år; det är bara en version av det hela, av hans enorma talang, som inte känns i närheten lika fint och värdigt och passande som det hela hiphop-världen hoppades att han skulle ägna sig åt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA