x
INGRID: Orange, Roskilde Festival

INGRID, Orange, Roskilde Festival

INGRID: Orange, Roskilde Festival

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

De jobbar i ett rum byggt ihop med Mellqvist Kaffebar vid Bysis Torg mellan Mariatorget och Zinkensdamm på Södermalm. Är det fullt i det ena rummet i kaffebaren brukar det finnas lediga platser i det andra rummet som nås vid en ingång precis bredvid där kassan ligger. Det rummet leder sedan vidare längre in i byggnaden, och går kaffekunderna (de är en hel del i Stockholm överlag, som bekant, och knappast få just här av logiska skäl) för långt där hamnar de direkt vid studion som används av Christian Karlsson och Pontus Winnberg till vardags, mysigt inredd som ett vanligt och aningen mörkt vardagsrum helt i trä med alldeles för många pianon, keyboards och synthar överallt. Det är hemtrevligt och enkelt trots att det naturligtvis är otroligt komplicerade apparaturer som håller hus där, och således även idéer om och kring musik som inte är de allra enklaste att skapa och förverkliga. 

Det finns inte överdrivet mycket konkret och nytt att säga om detta kollektiv som kallar sig för INGRID som inte sagts tidigare eller som inte grävts fram för att ge det någon kulturell tyngd eller vikt att spåna vidare på. De är numera 13 artister och musiker, spridda runt Skandinavien och över diverse genrer som ändå ligger varandra väldigt nära i stil, konstruktion, smak. De flesta är inom rockens och popens indie-grupperingar, med en del elektroniska inslag utan att gå ut alldeles för hårt eller stort med just de influenserna, och de flesta av banden och artisterna som är involverade går att spåra till varandra musikaliskt på ett eller annat sätt. Det finns ändå en spårbar tanke bakom detta att starta ett musikkollektiv och skivbolag tillsammans, och ur den aspekten känns INGRID definitivt som någonting som kan bli något väldigt spännande, som redan är något spännande, men som kan växa ännu mer och hjälpa de involverade artisterna på oväntade kreativa sätt. Men exakt vad de gör på Orange Stage, vad de har tänkt göra, varför de är inbokade för att spela på norra Europas största scen, är betydligt svårare att få grepp om innan, under, och efter spelningen.

När Per Sinding-Larsen presenterar INGRID som några av kungadömet Sveriges bästa artister buas det förvånansvärt friskt, men inte för att dessa spontana belackare faktiskt vet någonting om vad som komma skall men för att det helt enkelt är kul att bua åt svenskar i Danmark. Men det är inte utan att en lustig baktanke infinner kring just detta fåniga buande senare i spelningen, när exakt vad som pågår faktiskt blir tydligare; det är ändå en hyfsat arrogant inställning, att ett kollektiv från Stockholm framför allt känner att de kan dra ner till stora Roskilde och ställa sig på legendariska Orange Stage och ha en glorifierad jamsession. Det är en tanke som vägrar ge med sig, och när det inte går att dölja att åtminstone tre fjärdedelar av spelningen är soloshower, liksom ett skivbolagsshowcase där banden spelar sina egna låtar i tur och ordning och visar upp vad det har att bjuda på, blir det ännu tydligare att det inte direkt finns någon större plan på här. 

Men det oväntade är minst sagt underhållande, och det är väl det som är tanken på det stora hela. En Joy Division-cover som öppningsnummer av ett dussin personer i svarta munkkåpor hör knappast till det vanliga, lika lite som det är en vardaglig händelse att Chrisse Hynde plötsligt står på scen och spelar ett par The Pretenders-låtar. Eller att The Tallest Man On Earth plötsligt står där på scen och sjunger utan att någon egentligen vet var han kom ifrån, eller att Idiot Wind gör detsamma när hon slutar gömma sig vid körsångsplats och tar tag i mikrofonen längst fram istället. Det fortsätter på det sättet, även när det är mer normalt som att Peter Bjorn & John spelar några låtar själva eller Andrew Wyatt går från sololåtar till Miike Snow-låtar. Det är övervägande gemytligt och fint, de spelar väldigt fin musik vilket är anledningen antagligen bakom att i princip alla som spelar är kända som omtyckta liveband långt bortom Sveriges gränser. Men det känns osammanhängande och bara extremt malplacerat, det märks dessutom tydligt på publiken som inte bara lämnar i stora massor men också mest applåderar artigt i brist på annat att göra. Och hur fint det än är att Andrew Wyatt sjunger Lykke Li-låtar och att Lykke Li visslar Peter Bjorn & John-melodier så försvinner inte den känslan, att någonting kanske mer intressant för den stora massan kunde ha spelat här istället för detta spektakel som hade gjort sig bättre på en intimare och mer närgående scen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA