x
Metallica: Orange, Roskilde Festival

Metallica, Orange, Roskilde Festival

Metallica: Orange, Roskilde Festival

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det är en av filmhistoriens mest kända, mest mytomspunna och i största allmänhet kultförklarade scener, den där Tuco förgäves och desperat jagar de $200000 i guldmynt som finns gömt i en omärkt grav någonstans på en övergiven begravningsplats i The Good, The Bad and the Ugly. Scenen innehåller ett av de många mästerverk signerade Ennio Morricone som förgyllt filmer i fem decennier, kanske det allra mest kända och ikoniska, det som sjungs av Edda Dell'Orso och heter "L'Estasi dell'Oro". Ett musikstycke i en film som cementerade den italienska kompositörens plats i filmvärlden, liksom ytterligare för regissören Sergio Leone, och i allra högsta grad för en viss Clint Eastwood. Att jublet inte är högre, att det inte spränger decibelrekordet så att säga om ett sådant nu finns, när denna cineastiska musikjuvel spelas på Roskildefestivalen, ur högtalarna som flankerar Orange Stage, är smått oroande och definitivt beklämmande. Inte bara för att det är en sådan känd melodi med sådan vikt och sådan filmisk betydelse, men för att den i festivalsammanhang föranleder och introducerar ett av världens genom tiderna största band. Ett som spelat här efter att de själva släppt ett mästerverk 1986, samt när de försökte återuppfinna sig själva både 1999 och 2003. Och ett som nu tar ett avbrott från studion och arbetet med bandets tolfte album för att återigen spela på Orange Stage.

Det finns ytterst få festivalbokningar som är så fantastiskt lockande och bombsäkra kort som Metallica. För väldigt många, fortfarande, blev årets upplaga av Roskildefestivalen något som inte går att missa istället för något som kändes som en lite tvetydig angelägenhet mitt i sommaren. Sådan tyngd har Metallica än idag, att de kan vara det avgörande draget från en festival för att undvika att ses ha en passabelt mottagen lineup trots alla stora och imponerande bokningar och nu istället hyllas som genier. Beslutet är inte långt ifrån; det finns inte många band som är så självklara succéer som Metallica är på festivaler, där de är både tillräckligt stora och kulturellt relevanta att ta plats på Orange Stage men såpass begåvade och historiskt rika på oförnekligt betydelsefull musik att de faktiskt kan hålla fortet väl uppe på scen också. De har låtarna, de har fortfarande en imponerande personkemi sinsemellan, de har en liveproduktion som är enkel och omedelbar och lockande, och de har fyrverkerier. Så vad kan egentligen gå fel efter att Tuco försvunnit från de stora skärmarna och Morricones toner ekat ut?

Inte alldeles för mycket visar det sig, ungefär som vanligt; Metallica spelar som de alltid spelar, det vill säga hårt och noggrant, självfallet lite slarvigt på trummorna men även det hör ju till vanligheterna och har alltid gjort det, men det händer ytterst sällan att Hammett, Hetfield eller Trujillo missar ens en endaste not när de spexar loss och visar upp coola rockposer. De är fortfarande löjligt spänstiga också, som inte slutar spela på över 20 minuter när de drar av konsertens första tre låtar. James Hetfield spelar knappt uppåt en endaste gång, som han alltid gör, Robert Trujillo håller sig nära Ulrich och spelar nästan orimligt hårt, Kirk Hammett har inga pedaler att trycka på överhuvudtaget utan låter hans tekniker sköta det hela bakom scen med bravur, och Lars Ulrich hänger faktiskt med i svängarna. Publikresponsen är för det mesta enorm, publikpratet från Hetfield är oftast lättsamt och skämtsamt, och det ringrostiga intryck Metallica ger av sig är snabbt förpassat till de sylvassa, galna riff som hela världen älskat högt under de gångna 30 åren. Det är alltså för det mesta väldigt bra, det är fyrverkerier och gitarrdueller och jublande publik. Åtminstone när Metallica håller sig till det som gjorde de till världens bästa band en gång i tiden. 

Men det är ändå så att Metallica är ett band som vilket annat här ute, det är ändå inte så att Metallica är ett band som kan undgå kritik eller inte ifrågasättas bara för att de är Metallica. Det är ingen hemlighet för någon att deras kvartett av mästerverk från 80-talet, Kill 'Em All och Ride The Lightning och Master of Puppets och …And Justice For All, är resultatet av bandets absoluta topp och deras glansdagar. Alla vet om detta. Bandet vet om detta. Med det i åtanke, liksom det enkla faktum att Metallica bara gör denna spelning denna sommar och kanske överhuvudtaget under resten av året, är det slarvigt att ägna tid åt låtar som de allra flesta skulle kunna klara sig bra utan  att ha hört. Det är ytterst få bland de närmare 80000 på plats som faktiskt efter konserten kommer att minnas att låtar från Load/ReLoad spelats med lycka snarare än som ett sätt att utmärka att de sett något många andra inte sett. Det är också ett ytterst tydligt lågvattensmärke att den Metallica-erans kanske bästa låt, som också spelas på Roskilde ikväll, förpassades till ett soundtrack för någon rutten actionfilm. Framför allt är det talande för bandets dåtida musikaliska lallande och bristande kreativa riktning, och att ha med det i en spelning på Roskildefestivalen av alla möjliga platser på planeten skadar även ett storslaget band som Metallica drastiskt med vad de vill uppnå och känslan av att detta är något oförglömligt som de vill framkalla. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA