x
Sigur Rós: Arena, Roskilde Festival

Sigur Rós, Arena, Roskilde Festival

Sigur Rós: Arena, Roskilde Festival

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

De radar upp sig vid scenkanten på Arena, alla elva, och bugar djupt alla samtidigt. De stannar bugade i några långa sekunder, sträcker därefter på sig lite förstrött, och vinkar till publiken som fortsätter vråla, jubla, applådera. De står kvar i en, två, tre, fyra minuter och applåderar publiken och tackar för mottagandet innan de ger sig iväg bakom scen. Någon minut eller två hinner passera, de elva isländska musikerna tar sig tillbaka ut till scenen applåderandes och radar upp sig igen, denna gång betydligt mer avslappnat och tydligt överlyckligt, skuttar omkring på varandra, och bugar ännu djupare, bemöts med ännu högre och vildare och innerligt jubel, applåderas ännu mer unisont, överröstas och överrumplas och överväldigas av de närmare 20000 som fyllt Arena vid midnatt och stannat kvar en och halv timme medan Sigur Rós visat upp sin nya skepnad, sitt nya påtvingande men livsnödvändiga förhållningssätt till den egna överhängande myten och den egna svårgenomträngliga musiken.  De är här under nya förhållanden, med ett medvetet och bestämt annorlunda album att spela och lära publiken att tro på och att älska, med en ny dynamik att försöka få ihop live samtidigt som de just jobbar med ny musik och hoppas att det hela håller fortfarande igenom alla förändringar. 

Senaste gången Sigur Rós spelade på Roskildefestivalen kämpade de mot solen och dagsljuset, mot någonting Axl Rose men ingen annan vill kalla för Guns'N'Roses på Orange Stage och den stackars massa människor som naivt trodde att de skulle få se någonting annat än en villfarelse där, mot det faktum att de är ett band med en nisch som i sig är svårhanterlig och aningen handikappande; post-rock gör sig inte bra på festivaler för det mesta, det är svårt att få till allt som krävs för att få banden inom den benämningen att faktiskt lyckas med vad de själva vill göra och faktiskt göra sig själva och sin musik rättvisa, att få till omständigheterna till deras favör snarare än nackdel. 2006 välte de hela festivalen på ända med sitt oljud och förkrossande  nedslag, och det är inte en främmande situation de hamnat i när de ska börja spela på Arena igen men sju år senare; bluff-Guns'N'Roses är borta men istället står ett väldigt riktigt och väldigt levande Metallica på Orange Stage istället, däremot är det enda ljuset i himlen det som kommer från de fyrverkerier metalbandet avfyrat rakt upp. Arena är därför aningen instängt, fullständigt mörkt bortsett ett par stående glödlampor Sigur Rós har som scendekor. Det spelas alltså helt efter deras egna preferenser, och de är verkligen inte sena med att utnyttja allt runtomkring för att maximera varenda aspekt av omgivningen till deras fördel. 

Det är balansen som gör det, som för en tanke och en ordinär idé till ett extraordinärt utförande, tanken om att i lika delar lufta det tunga och att lägga vikt på det lätta. Det är balansen mellan att basgångar är ordentligt distorterade nu och inte det minsta undangömda längre, att de ofta spelas i bullrande ackord istället för i raka noter, samtidigt som kören sjunger mot-toner och spelar lätt på sina stråkar. Det är att slagverken används nästan bara i cymbaler på ena sidan scenen med lätta och knappt kännbara slag samtidigt som det bara mullrar högre och högre från trummorna på andra sidan, att deras spel sinsemellan ger och tar från samma källa men spelar ut lika delar av en helhet på olika ändor. Det är att en gitarrist står mellan kören och bandet och spelar helt vanliga tunga kvintackord för att balansera ut att Jónsi står längst fram i mitten av scenen, kiropraktiskt mardrömslikt nedböjd över sin gitarr med sin stråke huggandes mot gitarrkroppen igen och igen och igen. Nycklarna till Sigur Rós ligger i detta, i denna noggrant avvägda avstämning av de olika ljudregister och den djupa oljudskatalog de ofta njuter av att gräva i. 

Sigur Rós är ett hjärtslitande band att se live. De hårda, ofta brutala, svängarna mellan ljust och mörkt förstärks tusenfaldigt på Arena, de sveper in publiken och slänger de fram och tillbaka utan att göra någon ytlig skada men det bubblar invärtes. Med Kveikur har de mer bränsle än någonsin tidigare att låta de dova glödlamporna fatta eld och sprida sig okontrollerat åt alla möjliga håll, men främst rakt in i bröstkorgen på konsertbesökarna. Det är så de var tidigare också, när de var ett band ännu inte lämnat att försöka lista ut vad som händer när en multi-instrumentalist och stor låtskrivare lämnar både studion och konsertscenen, men nu mer än tidigare är de ett band som agerar som ett fantastiskt vackert popband men precis när som helst kan byta skepnad till ett hårt, tungt, underbart ångestladdat och skrämmande högljutt rockband. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA