x
The National: Orange, Roskilde Festival

The National, Orange, Roskilde Festival

The National: Orange, Roskilde Festival

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Obekvämlighet och olust är den våghalsigt kreativa människans absolut bästa vän, i vått och torrt, i gott och ont. Att vara obekväm med, i, sin konstform är ofta en nödvändighet för att inte bara bygga en bro vidare mot okända platser men också för att kunna korsa den helskinnad och med livet, konsten, i glädjande önskat behåll och i ett fast grepp. Det krävs någonting främmande för att utvecklas, för att utbildas, för att växa och förändras. Det krävs ovana sammanhang för att kunna bemästra även de svåraste utmaningar inom konsten och inom ens egna arbete, när uppgifterna går in under skinnet och kräver en annan sorts uppmärksamhet och en annan behandling. Det är inte annorlunda från någon annan process som människor tvunget måste gå igenom för att egentligen komma någon vart överhuvudtaget, och att kämpa emot det slutar väldigt sällan positivt för de inblandade: det är väldigt mycket "adapt or die", hur krasst och kanske till och med töntigt det än må låta. Det handlar inte om att handfallet ge upp och ge vika, men att hitta ett sätt att få situationen att funka för en själv för att just kunna gro med den.

De Brooklyn-baserade Cincinnati-sönerna Matt Berninger, det gitarrspelande brödraparet Aaron Dessner och Bryce Dessner samt det andra brödraparet, som utgör rytmsektionen Bryan Devendorf och Scott Devendorf, de är alla medlemmar i det som antagligen är världens just nu mest obekväma band. Det är en kanske mindre hedrande men väldigt sanningsenlig titel menad i först och främst bokstavlig mening, det inte finns många andra band som är så kända som The National är idag som verkligen känns som främlingar i sina rockbandskroppar; de lyser med känslan av att inte riktigt vara med på att leva som stora rockband faktiskt inte riktigt kan undvika att göra, att inte riktigt vilja förstå sig på hur musikvärlden arbetar och snurrar med de fast i mitten av det hela. Eller så korsar bara inte deras livsvisioner varandra överhuvudtaget, de råkar bara dela ett stort intresse för musik och konst och mer än så är det inte. Men där The National inte ställer så fruktansvärt många krav på sin omgivning och på musikvärlden så för deras stigande stjärna väldigt många krav med sig tillbaka till bandet. Turnéerna ska vara större, helst betydligt längre också, konserterna ska spelas i större konserthus och det nya albumet ska marknadsföras framför allt, det skulle heller inte skada om albumen låter på ett visst sätt och arbetas på med vissa producenter framöver. Detta är standardönskemål från vissa skivbolag som försöker kapitalisera på ett bands framgångar, och de som är osäkra i sin idé och på sin identitet har många gånger om låtit sig frestas av de relativt kortvariga privilegier som följer med att vika ned sig.

The National har gått i motsatt riktning, polerat och brett ut sin ljudbild efter vad de känt är bra för bandets välmående och framtid, och fått inkluderingen av nytt material till konserterna att kännas naturligt och självklart snarare än påtvingat och krystat. De har accepterat att populariteten har ett pris i form av arenaspelningar de verkar känna sig krympa under men har aktivt jobbat för att få det att fungera ändå, både när de väl står på de stora scenerna och när de turnerar överlag. För knappt två veckor sedan spelade kvintetten på Loppen i Christiania, en lokal som förmodligen inte skiljer sig nämnvärt i storlek från den loge de tilldelats bakom Orange Stage på Roskildefestivalen. De är ett band som vill ha det trångt och nära, både på scen och i relation till publiken, och som trots sina extra turnémusiker känns förminskade, uppätna av det massiva tältet, av att ta sig ut på scenen för att spela moloken rock framför 70000 personer. Där och då finns det inga andra utvägar än att försöka få någon sorts kontakt ut ändå, att göra scenen till sitt hem och äga den, att fylla luften uppåt och utåt med sin musik och veta att det är exakt såhär det är tänkt att vara, exakt så det ska vara, egentligen.

Med så mycket utrymme tillhands vet The National uppenbarligen inte var de ska ta vägen, så de gör som de alltid brukar göra istället för att strula till det hela; Devendorf-bröderna håller sig nära varandra för det mesta, Scott sitter där han sitter ändå och håller takten på sitt fascinerande enkla men komplicerade sätt, Bryan är mellan sin trummande bror och Dessner-bröderna som alltid använder konserter för att lägga på ett lager av oljud till musiken de kontrollerar så noggrant på skiva. De byter gitarrer och stampar på pedaler, de har en gitarr som bara är till för att banka på golvet med då dess eko endast går att få fram på så sätt, och de låter sig själva då och då leva ut lite och slänger omkring både kropp och instrument i takt med att takten ökar och volymen stiger. Och Matt Berninger, som alltid letar efter någon tydligt imaginär väg att rymma på från scen när han vankar av och an ständigt, han låter sig inte hindras av ett fotodike eller barrikader. På scen flängs han från kant till kant, viftar och snurrar med mikrofon och stativ, sjunger i alla olika mikrofoner han hittar, tar rygg på en kameraman för att inte fastna på kameran helt plötsligt, och slänger iväg en för honom halvtom flaska vitt vin när han söker efter nästa ord att sjunga. Kort därefter går han bestämt och rycker i mikrofonsladden för att få den att hänga med ut i publiken. Musiken rullar vidare högre och skränigare, Matt skriker långt efter att mikrofonen gett vika men får igång den igen och skriker lite mer, han kämpar sig upp på barrikaderna och står omringad av publiken medan bandet långt bakom honom bara växer och växer och jublet bara stiger och stiger högre och högre upp i den molnfria skyn över Roskilde. Det ska inte funka; Berninger sjunger för mörkt för att nå ut på riktigt, musiken lutar för mycket åt moll istället för dur, det är för mycket något att tyst titta på istället för något att vilt dansa till. Men, The National på Orange Stage är, med alla konstiga mått mätt och sett, trots allt detta smått enastående.

Bekvämlighet är den våghalsigt kreativa människans absolut värsta fiende. Den är bara till hjälp om den underlättar beslutstagande som föranleder en okänd utkomst, annars är den bara begränsande och i största allmänhet i vägen för framsteg. Och The National är där någonstans, de är bekväma men bara vid att inte alltid vara förberedda, bekväma i att vara obekväma. De har anammat det faktum att de inte riktigt känner sig hemma med allt detta, men att de måste fortsätta utmana sig själv för att belöningarna är så fruktansvärt berikande när det faktiskt går igenom. Inom loppet av två veckor har The National gått från minimalt utrymme och punkstämning, med flygande gitarrer och en Matt Berninger som både försökt sjunga in i trummikrofonen och klättrat igenom publiken för att beställa en Loppen-öl i baren, till norra Europas största scen och fått sina molldränkta sånger att locka, charma, trollbinda den största publik de spelat inför hittills i karriären. De var garanterat mer bekväma på Loppen än här på Orange, men de är nog definitivt mer nöjda med att ha ridit ut denna storm med bravur, utspillt vin på scengolvet och 70000 högt jublande fans som kvitto på hur otroligt fint och bra det faktiskt kan bli att våga ta risker.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA