x
James Blake: Orange, Roskilde Festival

James Blake, Orange, Roskilde Festival

James Blake: Orange, Roskilde Festival

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Att föreställa sig natt och mörker när det är som ljusast på Roskildefestivalen är en omöjlig uppgift. Området precis framför Orange Stage känns milvid när himlen är som öppnast, den breder ut sig som en förlängning av det klarblåa där uppe även när den är överbefolkad med aningen smutsiga och svettiga festivalbesökare. Det är knappast inbjudande att dagdrömma om mörkare dagar, sådana som vi skandinaver definitivt har tillräckligt många av som det är, när mörkret ser ut att aldrig återkomma under dagar som denna. Det kommer dock givetvis, så småningom, och kylan med den och därefter även vintern. Viss musik passar bättre under sådana omständigheter, under den årstiden, och fungerar därför aningen sämre när solen steker allt och alla. Den musiken får ta till andra grepp för att klara sig i hettan. 

Det är alltså inte konstigt alls att James Blake ett par gånger under sin konsert på Orange 14:30 på söndagen ber publiken föreställa sig antingen att ett stort täcke sveper sig över de alla och gör området mörkt, eller bara önskar att han spelade närmare kvällen och närmare mörkret. Det är alldeles för tidigt för att lyssna på hans musik via högtalare höga som byggnader, alldeles för tidigt att ge med sig för hans vemod, alldeles för tidigt för att snärjas av dansrytmerna som blöder över från hans klubbrötter över till hans egna material. Lyckligtvis vet han och den magra ensemble han har med sig, endast två vänner som spelar eltrummor och andra elektroniskt matade instrument, om att det inte går att bygga på den suggestiva stämningen i musiken med den rådande atmosfären på Roskildefestivalen. Trots alla försök till att sänka ljuset lite vet de ändå exakt vad det är de måste göra för att överkomma värmen och solen, och det faktum att över 60000 personer hittat ut ur tälten och husvagnarna för att se dem spela. 

En Roland SP-404SX mäter 17x25cm i bredd x längd och är ungefär sju centimeter hög, det vill säga aningen mindre än en iPad, mindre än en hel del inbundna böcker också om ni så vill. Det är till stor denna lilla maskin, en liten samplemaskin som kostar omkring 3000 kronor, som är verktyget James Blake använder sig av för att bryta igenom de vykortslika vyer som präglar festivalens sista dag. Den ser harmlös ut bredvid alla Moog-kontroller och synthar trion på scen har med sig, liksom den visserligen alldagliga men mycket högljudda gitarr som används för att stärka detaljbilden i ljudet. Men när den klickas igång och får värma upp innebär ett enda välplacerat knapptryck att bokstavligen hela festivalområdet skälver, känner, distraheras av dess ljudvågor. All melodi, allt trumsmatter, allt förutom endast en tillstymmelse av James röst äts helt och hållet upp av  våg efter våg av bas som pumpar obarmhärtigt ut i evighetslånga salvor. Det är det enda de har att gå på förutom att James Blake nu skapat två fulla album och ett par EP-skivor med stabila, väldigt bra, låtar. Och de utnyttjar det till fullo och effektfullt: om de inte vill göra mycket annat än att stå där ute och glatt se bandet spela så kan bandet allra minst underkasta publiken med hjälp av enkel och simpel bas. 

Det är på alla sätt och vis en konstig spelning som James Blake och hans band gör, det är alldeles egentligen inte rätt tid eller rätt scen för de att spela på. Men de får det inte bara att bli någorlunda i närheten av hur det kan bli under bättre omständigheter, de gör den nästan 90 minuter långa spelningen överhuvudtaget väldigt underhållande att bevittna och få ta del av. Deras obehag av värmen, av den stora scenen, av den massiva publiken, av dagsljuset, gör att James Blake serverar Roskilde en spelning besökarna knappast kommer att glömma på sistone bara tack vare den konstiga stämningen. Att musiken är så bra som den är, och att bandet lärt sig använda den korrekt i konsertsammanhang, är bara en väldigt positiv och trevlig bonus.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA