x
Guitar Wolf: WWDIS, Göteborg

Guitar Wolf, WWDIS, Göteborg

Guitar Wolf: WWDIS, Göteborg

Recenserad av Daniel Andersson | GAFFA

Guitar Wolf har blivit veteraner inom den egna genren "jet rock 'n' roll". Nagasaki-bandet startade redan 1989 och har sedan dess manglat publiken  med sin furiösa blandning av Ramones, 77-punk och noiserock. Och denna jet rock har alltid kryddats med en stor dos självdistans och inhemsk mangahumor – denna kväll på Trädgår'n är inget undantag (lilla scenen blir lagom stor för att skapa den rätta kompakta stämningen).

Mitt första mötte med Guitar Wolf inträffade strax efter att basisten Bass Wolf dött i en hjärtattack 2005, men som en hyllning har de bara fortsatt att turnera och deras nya basist U.G. har blivit en permanent medlem. Skillnaderna i uttryck är små sedan jag såg dem på Debaser i mitten av 2000-talet, men saknar dock den mänskliga pyramid som gitarristen och sångaren Seiji beordrat under tidigare spelningar. Seiji pekade ut ett antal personer som fick utgöra grund till hans egen utsiktspost. 

Spelningen inleds med att trion poserar i svart. Sångaren alltid klädd i mörka solglasögon. Bandet avviker inte en tum från rockmallen, omfamnar hela konceptet, men genom att överdriva sina poser och galna infall blir de helt unika. Musiken står inte alltid i fokus, även om bandet har en förmåga att piska upp ett galet tempo. 

Bass Wolf och Guitar Wolf ställer sig sedan på varsin förstärkare, tittar ut över publiken och synar omgivningen. Därefter inleds spelningen på allvar. Sångaren grinar ständigt illa, trummisen kammar håret vid varje lugn stund och G.U. ger några av sina patenterade vrål. Klimax nås vid underbara Jet Generation från 2009, som blixtrar likt ett monsunoväder. Energin är på topp.

En av de mer dråpliga stunderna inträffar när sångaren använder sin gitarr som basebollträ; han plockar fram små Guitar Wolf-bollar som han slår ut över publiken, vilket skapar ett metalliskt plingljud. Alla kastar sig efter dessa åtråvärda souvenirer. Och vid ett senare tillfälle drar han bokstavligen upp en kille ur publiken, som under instruktioner får utgöra gitarrist under ett längre gitarrparti, vilket han gör utan darr på handen. En imponerande prestation. Med denna minnesbild finns inget utrymme för bekymmer eller oro - en känsla som stannar långt efter spelningen.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA