x
White Fence: WWDIS, Göteborg

White Fence, WWDIS, Göteborg

White Fence: WWDIS, Göteborg

Recenserad av Daniel Andersson | GAFFA

White Fence aka Timothy Presley älskar 60-talets psykedelia, vilket bevisas genom en snabb genomlyssning på hans soloskivor. Och spelningen på Trädgårn'n cementerar att han är en begåvad liveartist; konserten bär tydliga spår av Love och Byrds, men Presley är alltför begåvad för att reduceras till en simpel imitatör. Hans gitarrexplosioner virvlar likt elektrisk högspänning genom luften och kompmusikerna följer frontmannens minsta vink. Populärkulturellt örongodis.

Vid de första låtarna är området framför den stora scenen mer eller mindre tom, men efter att par låtar är situationen den motsatta. Det är uppenbart att Presley lyckas fånga Trädgårn's publik med sin yviga framtoning och sitt musikaliska kunnande.

Presley rör sig som popmusikens motsvarighet till Quasimodo. Gitarren högt under hakan och ryggen mer eller mindre ständigt böjd. Han vandrar fram och tillbaka på scenen, sjunger på sitt karakteristiska och pratliknande sätt - påminner om Syd Barrett och Bob Dylan. Men i grunden unik. Och han framför sina låtar med sådan pondus att ingen kan undgå att förälskas av denne San Francisco-födde poptalang, som likt kompisen Ty Segall förvaltat sitt musikaliska arv på bästa sätt. Frisco är återigen på frammarsch.

Denna kväll är det garagerocken som tar överhanden, vilket lämpar sig med tanke på festivalens svårigheter med att locka publik. Detta innebär att popen och folkrocken hamnar i skymundan, men Presley undviker ändå att bli monoton och ensidig. Och det jublas högt till nya låtar som Pink Gorilla, To The Boy I Jumped In The Hemlock Alley och Chairs In the Dark från aktuella skivan Cyclop Reaps. Ett album som publiken köar för att få köpa efter spelningen. Inte konstigt eftersom White Fence genomförde den bästa spelningen på WWDIS.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA