x
Killer Mike: Cosmopol, Roskilde Festival

Killer Mike, Cosmopol, Roskilde Festival

Killer Mike: Cosmopol, Roskilde Festival

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Teknologins under för mänskligheten framåt, lika mycket som teknologins blunder därefter handikappar oss. Allt som pågår på Roskildefestivalen dokumenteras av kameror och mobiltelefoner och skickas vidare ut i etern för resten av världen att ta del av och beskåda. Det blir desto svårare att göra detta dock när mikrofoner slutar att fungera, när de hackar och knastrar, när de tvingar artister (främst sångare) medvetet eller omedvetet att anstränga sig för mycket och på så sätt skada rösten och i förlängningen inte bara skada just det pågående framträdandet men även framtida sådana. Killer Mike har inte riktigt lärt sig att detta kan hända, eller hur han ska förhindra det genom att kanske bara be om ett mikrofonbyte. Han har heller inte lärt sig, trots att han varit aktiv artist sedan 1999, att använda sig av sin väldiga mage för att andas och rappa bättre. Men det hindrar honom inte det minsta från att verbalt attackera Roskilde-publiken till att jubla unisont åt hans rappande i inställningen anti-allt. 

Killer Mike påpekar bestämt att han inte behöver någon hypeman, eftersom publiken är hans hypeman. Killer Mike påpekar också strax efteråt att konceptet därför är väldigt enkelt och väldigt direkt i hans liveshower: han är fet, men han jobbar hårt. I en timme gör han därefter sitt yttersta för att bevisa just det, och just hur mycket som hårt arbete kan föra med sig för vilken rappare som helst, framför allt en hyllad och respekterad sådan. Killer Mike är en sådan rappare, en som länge varit omtyckt och respekterad men som fått kämpa sig upp till dessa scener och den nivå han är på idag igen efter att ha vunnit en Grammy för elva år sedan tillsammans med OutKast. Det har alltså tagit honom över ett decennium av stenhårt arbete, stenhårda skivsläpp (musiken som ingår i Pledge-serien är en ständigt återkommande höjdpunkt i hans karriär), stenhård attityd att faktiskt hitta fast mark att stå på som också fungerar som stadig grogrund. 

Han rusar ut på scen som den överlycklige och överentusiastiska svarta elefant han hävdar att han är, iklädd en på senare år ständigt närvarande svart "DO DOPE FUCK HOPE"-tröja, och vrålar "WASSUP MUTHAFUCKA" innan han mer eller mindre från scenen försöker omfamna den väldigt stora publiken och rusar sedan vidare igenom hans mest kända låtar. Framför allt är de hans kanske bästa låtar, och det tar inte lång tid för honom att nå den nivå som krävs för att låtarna ska funka live med 7000 personer i publiken och där Mike endast har DJ Trackstar som uppbackning (även om El-P står vid sidan om, dricker öl, och lever sig nästan våldsamt mycket in i musiken). Däri ligger kraften i begåvade liverappare och deras framträdanden, i sin enkelhet tillika skönhet: när det är som allra bäst krävs inte mycket mer än den talang som överhuvudtaget gjorde en aktuell för skivsläpp och konserter hela vägen från Atlanta till Danmark från första början. 

Mike berättar om att han suttit fast på flygplan i 16 timmar under resan hit, att han dessutom fastnat i New Jersey på vägen och definitivt inte var särskilt glad över det, och att han således inte kunnat röka på alls under den tiden. När han väl landade träffade han en kvinna, en ängel och räddare i nöden vill han helst kalla henne, som gav honom en joint och sa "this is for you, Michael". Han är därför rätt hög när han är på scen, och skrattar gott åt detta, men blir lite orolig att han har åkt på en hemsk snedtändning när han ser tio unga danska män klädda i björnkostym ute i publiken. När han inte ägnar sig åt denna udda gren av marijuana-underblåst komedi är han istället sitt vanliga ilskna, politiskt drivna jag; han vill hälsa endast två ord till Edwards Snowden, kort och gott "Don't Die", och han pratar om att trots att allt hopp om förändring med Obama bara var bluff och båg firade han 4e juli med pompa och ståt, enbart för att USA åtminstone inte är Reagans USA. 38-åringen är helt dominerande när han står på scen, nästan lika så som på de senaste projekt han släppt, och lämnar publiken bokstavligen skrikandes efter mer efter att han vrålat ut sina sista salvor och dansat en sista rungande gång; Killer Mike ser, känner, vet att han är där han bör vara på riktigt nu, och han njuter av det för varje sekund som passerar. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA