x
Jay-Z: Magna Carta Holy Grail

Jay-Z
Magna Carta Holy Grail

Jay-Z: Magna Carta Holy Grail

GAFFA

Album / Def Jam
Utgivning D. 2013.07.15
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

I USA räcker det inte att vinna. Du ska vinna snyggt, vinna stort, vinna kaxigt, vinna överlägset: du ska dominera. Boxare ska inte vinna mästerskapsbältet, de ska behålla det. Basketspelare och Super Bowl-vinnare ska inte vinna en mästerskapsring, ringarna är till för att samlas och den första ska vara början på en samling. Baseball-lag ska skapa serier på vägen till att vinna World Series, och därefter vinna den igen och igen för att verkligen räknas som vinnare. Musiker, inom vissa genrer åtminstone där det finns utrymme för den sortens metaforiska tänk, räknar Billboard-toppar och platinaskivor. Hockeylag som vinner Stanley Cup ena året men sedan förlorar i finalserien eller åker ut först i semifinalen fem år i följd blir ihågkomna som det där laget som misslyckats att vinna de senaste fem åren, inte laget som faktiskt varit nära år efter år. Det ligger i den överdådiga kulturen, den jobbigt kaxiga och självgoda attityden att landet och dess invånare är "the end-all, be-all, det ultimata och det största. Det för med sig oändliga många oattraktiva egenskaper, naturligtvis, men åtminstone i vissa individer också ett driv att bättra sig vid misslyckanden, eller bara ständigt fortsätta bättra sig för att de vill vara bäst och inte kan leva med att vara något annat än just det. Målet är toppen, förstaplatsen, ringen, bältet, guldmedaljen, att bli en ikon. 

Michael Jordan har sex mästerskapsringar, Bill Russell har elva. Elvis har tio album som blivit Billboard-ettor. The Beatles har 19. Jay-Z har nu, i 2013 i och med Magna Carta Holy Grail, 13 i följd. Det är dessa artister och idrottare som Shawn Carter jämför sig med, det är dessa som han drömmer om att passera och således skriva sitt namn bredvid och mäta sin karriärs värde med. Jay-Z arbetar och bor på en helt annan nivå än de allra flesta idag, han besitter därför ett helt annat tänk och lever därför ett helt annat liv från den överväldigande majoriteten av hiphop-artister. Fem år åt bägge håll kring millennieskiftet var han så överlägsen alla andra inom hans hemmahörande genre att hans pondus och storlek drogs till en punkt där Jay-Z endast jämfördes med Jay-Z, och så har det egentligen fortsatt efter hans avbrott från musikvärlden, över tiden då han faktiskt styrde Def Jam, vidare till där han är nu. De senaste fem åren har däremot, på grund av just denna position Jay-Z kämpat sig till och befäst sin plats på, blivit helt och märkbart annorlunda.

När hiphop inte är aningen farlig eller väldigt rolig, eller så fantastiskt upprörande kritiskt som bara hiphop verkar kunna vara nuförtiden, så blir den rätt blasé. Väldigt mycket hiphop som till synes inte går ut på mycket mer än väldigt tråkiga rader på slarviga men intressanta beats vinner mycket på sin humor, men förlorar på precis allt annat; den är sällan varken hotfull eller alarmerande, varken kritisk eller välproducerad, och blir därför lätt att glömma bort. Magna Carta Holy Grail, detta hans tolfte album som Jay-Z presenterade tre veckor innan det släpptes och som föranledde en globalt uppmärksammad PR-kampanj, har exakt samma problem; det känns aldrig riktigt under huden, det låter aldrig ilsket och genuint engagerat, det känns inte som ett album som skakar om musikvärlden och hiphop-genren i grunden och får den att sitta upp och anteckna varenda ord Jay-Z spottar ut, på det stora hela så är problemet att albumet helt enkelt inte känns alls. Det är inget album som följer hiphop-genrens dramaturgi på det sätt som Jay-Z själv skrev fantastiskt inspirerade album efter förut, senast 2007 när han fann inspiration i berättelsen om gangstern, drogjätten, Frank Lucas. Den känslan det albumet, och hans många andra klassiker, spred återfinns inte nu.

Det Magna Carta Holy Grail däremot är, som helt går i linje med den artist och entreprenör Jay-Z är idag och konstant visar upp att han förblir, är underhållande. Det är mycket möjligt att Magna Carta Holy Grail kommer att bli ihågkommet som ett milt sagt avslappnat album där Jay Z ses som lite halvt närvarande, inte riktigt intresserad av att utmana sig själv ordentligt. Att han på ytan inte verkar anstränga sig hjälper knappast, eller att han för första gången på tolv album har med låtar som inte ens är en minut långa, som väldigt tydligt är idéer han inte han skriva klart. Men Magna Carta Holy Grail innehåller trots sin överliggande tråkiga disposition mer tvetydiga rader än Jay Z mäktat med på länge, och att han rappar självsäkert än över beats som tillhör årets absolut bästa hjälper ju en hel del det med. Det viktigaste att komma ihåg är att Jay Z, han har inte tid för vanliga människors trams. Trots att han idag är socialt, ekonomiskt, politiskt sett så fruktansvärt långt ifrån de gathörn han drev sin affärsverksamhet på som ung slyngel så skrattar han bara åt alla påståenden om att han är slut, om att folk är hårdare, om att de faktiskt är bättre. Han skrattar bara och rycker på axlarna, slänger iväg en diss som behöver dissekeras av internationell musikmedia innan den faktiskt träder fram. Han gör detta på ett tillräckligt underhållande sätt för att hans albums stora brister i fokus och engagemang plåstras över med hans platina-klädda borste.

Magna Carta Holy Grail sålde 528,208 exemplar i dess första marknadsvecka i USA, plus ytterligare 1,000,000 köpta för $5/st av Samsung inlagd i en app som sedermera visat sig bryta mot integritetslagar och nu granskas av diverse myndigheter. Endast köparen och säljare involveras ifall det bedöms vara brottsligt, medan Jay-Z sitter bekvämt efter att ha förändrat RIAA-reglerna för vad som kan sälja platina, och Magna Carta Holy Grail nådde platina-status ett par dagar efter att albumet presenterades, utan att någon hört en enda sekund av det 59 minuter långa albumet. Jay-Z förändrar populärkulturen som en popstjärna eller en rockstjärna, men problemet är att popstjärnor eller rockstjärnor inte förväntas reflektera över sina framsteg och sin framgång när de når toppen och kollar ner, men detsamma är en omedelbarhet för hiphop och en självklarhet när Jay-Z, en ordkonstnär utan dess like, släpper ett album. Att han väljer att förändra industrin istället för att förändra sig själv, väljer att förändra världen runt sig istället för att försöka sig på något han inte kan bemästra, åtminstone inte än, är talande för var han står i frågan: bekvämt ohotad på tronen i status, men famlande efter en uppseendeväckande och riktig nytändning som konstnär; det kan ingen mängd perfekta pophooks, typiska Jay-Z-pianon, otroliga gästspel, extraordinära producenter eller djärva PR-kampanjer dölja.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA