x
Le Castle Vania : Kojan, Emmabodafestivalen

Le Castle Vania , Kojan, Emmabodafestivalen

Le Castle Vania : Kojan, Emmabodafestivalen

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Skådeplatsen: En självlysande, rosa koja med limegröna fönster sitter uppspikad tre meter ovan jord. Alldeles ovanför svävar rosa, gröna och blåa ballonger mellan träden. tio meter därifrån står två enorma, vilt blinkande kors och stoltserar. Och längst ut, mot ett skogsparti, står ett gäng självlysande trädgårdstomtar och bara stirrar, rakt ut mot oss. Jag vet inte vad det här är, men jag är i kär i känslan av att inte längre ha skogarna i Twin Peaks top of mind. Hade David Lynch varit medveten om Emmabodafestivalens mest spektakulära scen hade han förlagt hela andra säsongen bredvid dom där tomtarna. Och för att ta Twin Peaks-referenserna i mål så är det inte mycket som skiljer dansen här från de två enskilt viktigaste känslorna i finalavsnittet av Lynchs mästerliga TV-serie: förvirring blandat med extas. Det liberala håller ett hårt fäste i människorna som hittat hit. De är inte många den här gången, men det är fria. Unga, glada och brunbrända är Kojan – den här självlysande organiska lilla dungen – en plats att släppa ut lite andra känslor på. Klockan 22.00 har det börjat mörkna på området, och kärleken har kommit till byn. Hånglande par gränslar varandra och drar varandras händer hårt genom håren, släpar in sina tungor och låter de vandra runt. 

Det är här Le Castle Vania alldeles strax ska spela, och jag ömmar för honom. Dels för att publiken står utspridd som värmeljus i en kyrka när de inte hånglar, dels för att de tillkomna är så få till antalet. Det är ingen lätt match att förändra det här neonlandskapet till en fest uppifrån en koja med glasfönster. Jag kan heller inte låta bli att tänka på att han rest från Atlanta för att uppleva det här, men ingen skugga ska falla över mannen som kallar sig för Le Castle Vania. Den dansmusik han spelar är eurofunkig och får den främre delen av publiken att veva sina armar och börja fladdra fritt över området. 

Le Castle Vania, vars födelsenamn är Dylan Eiland, har gjort en grej av att särprägla sin electromusik genom att hela tiden framhäva dansmusikens beståndsdelar. Det är inte i det psykedeliska eller i transhypnosen man hittar influenser, det är i nattklubbsdansen. Just av den anledningen är det lite synd att spelningen är förlagd till ett trädlandskap med stubbar och tallar. Det dansanta får aldrig riktigt utrymmet att växa, vilket gör spelningen till en ganska speciell inblick i hur viktig relationen till både publik och scen är i vissa fall. Det här skulle behövt ett golv, eller i alla fall en yta som speglar musikens självklara andemening: Dansen. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA