x
Shout Out Louds : Ängen, Emmabodafestivalen

Shout Out Louds , Ängen, Emmabodafestivalen

Shout Out Louds : Ängen, Emmabodafestivalen

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

(Arkivbild)

Shout Out Louds är ett mysterium för mig. Jag känner ingen som ogillar dem, jag känner ingen som älskar dem. Själv står jag i mitten och är likgiltig. Det är ett band som i mina bekantskapskretsar genom åren beskrivits som "sköna", "softa" och "svängiga", och precis de tre orden är också det jag gärna undviker när jag konsumerar kultur. Det handlar inte om ett aktivt ställningstagande, men jag vet vad jag lärt mig älska genom åren. Jag ser "sköna" filmer lika lite som jag lyssnar på "soft" musik, och tar jag "svängigt" i min mun får jag bara upp bilder på improvisationsjazz från New Orleans. Jag vet inte var den här inställningen föddes, men jag vill tro att det handlar lika lite om en aktiv inställning som det handlar om en känsla för vad jag går igång på. 

Shout Out Louds är ett band jag därför varken tagit till mig eller slagit ifrån. Jag har lyssnat på deras musik i allvarliga försök att slå hål på min egen förutsägbarhet, men det har alltid slutat med att jag vänt i dörren och dragit på Velvet Underground eller Broder Daniel. Jag har alltid tyckt de varit motståndslösa på samma sätt som jag tycker Vampire Weekend är det. Eller Noah and the Whale. Eller vilket annat popband som helst som odlat mustasch alldeles för tidigt. Jag gillar senaste skivan Optica på samma sätt som jag i smyg en gång uppskattade U2 – med viss förtjusning. Och jag tycker det är de bästa de gjort för att den placerar sig någonstans mellan svärta och djupt lättsmält popmusik. 

Med det sagt försöker jag under en timme förstå vad Shout Out Louds handlar om den här gången, jag vill så gärna bli av med mina rötter som säger att musik byggs på sorg, otillräcklighet och olycklig kärlek. Någonstans halvvägs kommer jag fram till att Shout Out Louds kanske handlar om den där sexigheten istället. Den typ av sexighet andra genom åren lyckats se i Kings of Leon eller The Strokes. Själv känner jag ingenting när jag hör dem, men jag kan förstå var uppskattningen ligger i. Shout Out Louds spelning får mig i alla fall att tänka på vem jag själv är, och känna ett mått av avund. Det är en proffsuppvisning från början till slut av ett av festivalens absolut mest rutinerade band. Det är ofelbart, det är kristalliserat och det är en svinsnygg producerad akt från ett av landets största popband. Och om "skicklighet" vore ett betygsgrundande mätinstrument för en spelning vore Shout Out Louds också festivalens mest felfria. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA