x
Nordpolen : Ängen, Emmabodafestivalen

Nordpolen , Ängen, Emmabodafestivalen

Nordpolen : Ängen, Emmabodafestivalen

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Det börjar med så försiktiga steg från en man som av allt att döma varken var född till artist eller sång- och dansman. Och det är precis i den skärningspunkten – mellan Pelle Hellströms uppenbara känsla för popballader och det obekväma som det innebär att vara den artist som också måste förlösa dem – som Nordpolen då och då är det här landets absolut mest säregna och intressanta artist. Jag tyckte om honom redan när jag såg honom på Knarrholmen precis när sommaren hade börjat. Då var han den mest försynta och försiktiga människa jag någonsin sett stå på en scen. Det är han även när juli håller på att ta slut, men med den distinkta skillnaden att han den här gången försöker vara också en artist. 

Han vet fortfarande inte hur man använder armarna, han flackar fortfarande med blicken i precis alla riktningar, och då och då försvinner han ut från scen för att kolla lite grejer runt om. Det är helt okej. Det är helt okej för att Pelle Hellström är Pelle Hellström och Pelle Hellström verkar vara genuin i sin ängslighet. Jag ser varken en posör eller en människa som försöker positionera sig mot rådande normer. Jag ser bara en låtskrivare som oavsiktligt lyckas riva muren till den gamla skolans definitioner om hur man ska behandla en scen eller ta en publik. 

Att uppleva Nordpolen live är också att uppleva den kringresande lilla koloni som utgör det band som trots allt är Nordpolen. Allra mest spektakulär är den dansman som ibland står bakom Pelle, oftast till vänster, men även till höger. Där gör han sin grej. Och det är en grej jag vill tala med alla om. Jag vill sätta mig i små studiecirklar och diskutera vad det är jag sett när jag sett honom. Med vitt linne, svarta byxor, svarta hängslen och höga boots står han fastkilad vid Pelles sida, men dansen han bjuder på är så rakt igenom förhäxande magisk. Med blicken fäst rakt fram och med axlar, armar och ben i fullkomlig symbios levererar han en timslång akt för sig själv, för oss, och för Nordpolens räkning. Jag tänker på honom på samma sätt som jag tänker på hur fan Bruce Springsteen orkar mala med sina armar varje gång jag sett honom. 90 procent av publiken verkar göra samma sak. Människorna rakt framför mig härmar hans dans utan att lyckas, mobiltelefonerna riktas i hans riktning, och folk viskar om den man som förtrollar och gör Nordpolens i grunden redan fantastiska spelning till en mästerlig uppvisning i den nya tidens popskola; den där skolan som säger att det är helt okej att det är löst i kanterna.

När en sång som På Nordpolen låter som den gör är det det enda som räknas. När blodet pumpar i oss alla efter en 15 minuter lång version av svensk musiks mest sexuella låt – När Mitt Blod Pumpar I Dig – det är precis då Emmabodafestivalen 2013 helt och slutgiltigt förvandlas till ett Woodstock som aldrig vill ta slut. Vid det här laget står Pelle, rekordoväntat, med bar övergropp och dansar från höften, både bokstavligt och bildligt. Sceneriet är fulländat. Vi kan sluta nu. Det här är bedårande popmusik.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA