x
Diamanda Galás: Stockholm Music & Arts

Diamanda Galás, Stockholm Music & Arts

Diamanda Galás: Stockholm Music & Arts

Recenserad av Daniel Hånberg Alonso | GAFFA

Mitt i ett omfattande strömavbrott och under gassande sol stiger svartklädda avantgarde-artisten Diamanda Galás fram på scenen. Hon tar mikrofonen i sin hand medan ett mörkt susande ljud forsar ur högtalarna och ur hennes mun kommer ett ylande tjut av iiih:anden, aaah:anden och ooh:anden. Besökarna som inte är bekanta med post opera-divan sedan tidigare tittar förundrat upp på scen och på varandra. Efter att ylandet pågått några minuter går hon och sätter sig vid pianot. Vad som följer skulle närmast kunna beskrivas som att lyssna på tysk expressionistisk stumfilm med skräcktema. Diamanda skriker nästan hela konserten igenom med ekande röst, det är gutturalt, det är bräkande och det är fullkomligt imponerande över vilka tonarter hon lyckas ta med rösten.

Svärtan är närmast skrämmande, det känns som att man befinner sig i en Tarkovskij-film och vi i publiken är på väg mot vår undergång. Det är både fantastiskt fascinerande som totalt olyssningsbart. Många i publiken håller sig för öronen när Diamanda ylar och låter som att hon försöker spräcka glas med sin röst. När konserten börjar närma sig sitt slut stiger hon fram till mikrofonen och läser en dikt. Ämnen som AIDS, orättvisa och olycka är i fokus i hennes texter och musik. Rent personligt så skulle jag knappt kalla det för musik, det är ett symboliskt oväsen som passar bättre på skiva än på scen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA