x
Regina Spektor: Stockholm Music & Arts

Regina Spektor, Stockholm Music & Arts

Regina Spektor: Stockholm Music & Arts

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

(Arkivfoto)

Hon verkar alltid så ställd när hon går ut på scen, som om det är befängt att tiotusentals personer faktiskt är där för att se och lyssna på henne, ropa till och sjunga med henne. Denna artist vars talang var så tydlig redan vid nio års ålder att hennes föräldrar länge övervägde att stanna i den kollapsande Sovjetunionen för att inte beröva deras dotter hennes älskade piano. Regina Spektor är speciell. Inte bara för sin bakgrund, som rysksovjetisk immigrant med judiska rötter och föräldrar som ägnade sig åt fotografi och musikutbildning. Inte bara för sin språkkunskap, där hon lätt vandrar mellan New York-accent och ryska strofer, och hebreiska och franska och allt annat som faller henne i smaken och passar den berättelse hon vill berätta. Inte bara för hennes experimentlusta, där hon ofta har en och samma musikaliska rot i det mesta hon gör men inte räds beat-estetik med enkla slag på mikrofonen som takthållare eller lätt beatboxing som effekt.  

Det är allt detta som gör Regina Spektor, hennes musik och hennes konst och både hennes uppträdande och framträdande, till ett levande spektakel; hennes glädje och uppspelta humör färgar av sig på allt hon rör vid, sannerligen på hennes publik, och har genom karriären gjort att hon åtminstone aldrig kan kallas för tråkig eller försiktig. Regina Spektor har ägnat sig, sitt liv och sin karriär, åt att sätta färg och lite konstigt liv i platser där detta vanligtvis inte existerar; enkla pianoballader är sällan så enkla i hennes händer, enkla sånger är sällan särskilt plana när det är som hon sjunger, och på rätt kväll och på rätt plats så framskrider alla dessa kvalitéer som gör Regina Spektor just säregen. När hon sätter sig bakom sin flygel har solen redan börjat sänka sig sakta ned bakom scenen, bakom Djurgården och Östermalm, och hon har redan upphetsat och nervöst och glatt hunnit svära över hur mycket folk som faktiskt är på plats på Stockholm Music & Arts första kväll. Därifrån, inledningsvis acappella med ett pekfinger på mikrofonen som enda perkussion, håller hon hela Stockholms hjärta i sina händer och smetar det försiktigt och bestämt över sin flygels tangenter.

Hela det register Regina Spektor innehar och den talang hon besitter visar hon upp medan skymning blir kväll blir natt mitt i Stockholm; att hon kan sjunga i en radda tonarter utan att sluta le, att hon bemästrat pianot liksom de ryska klassiska förebilder hon hade under uppväxten, att hon likaså bemästrat pop och dess klangbilder liksom de västerländska ikoner hennes pappa presenterade henne för, att hon kan få publiken att skratta och gråta och jubla och omhuldas av sorg inom loppet av en timme och en halv utan att dalarna blir för djupa eller topparna blir för höga. Hon lyser upp när hon ser de kvadrater på trådar hon har som bakgrund lysa upp, fånga ljus, ändra vinkel och ge djup bakom henne, och fortsätter spela som om hon aldrig vill göra något annat. Hon hoppar till när, av helt okänd icke festivalrelaterad anledning, en myriad av fyrverkerier lyser upp himlen över Skeppsholmen med adress Djurgården och jublar "this is amazing, I love fireworks!" utan att ens tänka på hur konstigt det är att någon får för sig att skjuta raketer i luften mitt under en pianoballad. Men det passar in, Regina Spektor får även det att funka och tycker bara att det hela är så fantastiskt kul; fyrverkerierna, de som jublar åt hennes gamla låtar, de som sjunger med, och att få spela så fantastiskt bra som hon gör här ikväll.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA