x
Tame Impala: Azalea, Way Out West

Tame Impala, Azalea, Way Out West

Tame Impala: Azalea, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Ett Way Out West utan dragplåsteravhopp är som kärlek utan kyssar, eller vad det nu är man brukar säga. Hur som helst är ingen särskilt chockad när beskedet kommer, men kanske rätt besvikna och under ett par minuter verkar en lätt traumatisering utbreda sig över Slottsskogen. Neil Young & Crazy Hourse har ställt in i elfte timmen och någon meter åt höger om mig i publiken till Tame Impala står Alexander Skarsgård och ser arg ut, osäkert hur de två händelserna är kopplade. Tre äldre män i hästsvans står dessutom och smygdricker jäger, och även om det slutat regna nu är skyarna gråa, kalla och oinbjudande. Stämningen är väl om inte annat spännande och ger Tame Impala en utmaning till start.

Med ett gäng taffliga i en trött ansats till psykedeliska videor i filmskärmarna och en inte omedelbart prisvinnande ljusshow att stötta dem på blir de inledningsvis lite svåra att komma åt. En beundransvärt stor publik har dykt upp och vill njuta av de ekande ljudvågorna och den ömsom sammetslen och benhårda psykedeliska mysrocken. Hade musiken kanske mått bra av en tät luftkrets under ett tälttak? Nej, scenen är inte problemet. Det är bara för lite krut och känsla från båda hållen, men vi behöver alla helt enkelt lite tid att värma upp. Musiken som först tedde sig svår för ett så ointimt medium som en festivalscen visar sig snart äga hela Way Out West, det bara växer och växer från avlägset till allsmäktigt.

Tame Impala är mot all förväntan inga slöa stoners, utan ett gäng äckligt tajta musiker med tillräcklig mycket självkänsla och utstrålning för att klara sig med bara dem själva i halvljus på scen att fästa blicken vid. Inför Solitude Is Bliss mumlar frontfiluren Kevin Parker att "feel free to get down and groove" och vi är många som väljer att följa det rådet. Alexander Skarsgård har nu börjat le. "Alright, clap your hands" säger Parker med föga inlevelse och han har den besvärade publiken runt sitt finger. De behöver inte charma, det där gör ljudvågorna så väl själva.

Det är drömskt och psykedeliskt men ändå så fantastiskt närvarande. Elephant är visserligen en aning sömnig jämfört med vad det känns som den där låtjäveln är kapabel till, men Feels Like We Only Go Backwards får gensvar som för en lovsång. Parker blir förälskad i en radiostyrd kamera som susar omkring och meddelar att han vägrar lämna scenen innan han fått vidröra den, och mycket riktigt flyger den tillslut så nära att han kan hålla den i handen likt ett skört fågeldjur som han utbyter några ord med innan han släpper iväg till sin frihet igen. Det är en märkligt vacker syn.

Trots ett tufft startfält och en stel inledning vänder Tame Impala upp och ned på Azalea med ljud, och när speltimmen är slut känns det som det är dags att gå hem för dagen. Allt är Tame Impala och just nu kan inget toppa det. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA