Steve Mason: Park Lane, Way Out West

Steve Mason, Park Lane, Way Out West

Steve Mason: Park Lane, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

(Arkivfoto)

Det problematiska med att spela på klubb är att … ja, man spelar på klubb. Där levs och upplevs det under helt andra spelregler, och säga vad man vill om Park Lane som lokal men Avenyn är väl inte världens mest charmiga en torsdagskväll i augusti. Minuterna innan Steve Mason är schemalagd att göra sitt på Stay Out West är det disco på dansgolvet. Det är kokhett och klibbigt under skorna, och man kan snabbt räkna på båda händerna hur många i rummet som någonsin ens hört talas om The Beta Band. Mason inleder med Lost And Found och stänger därmed ner partyt med ett stycke vackert allvar. Kön utanför är icke existerande och det är brett mellan leden. 

Men han behöver egentligen bara öppna munnen och ta ton för att få hjärtan att knyta sig i välbehag. En anekdot om den påstådda livsglädje han mött i Oslo kvällen innan leder till en uttryckt förväntan om "a little bit of darkness" från oss i Sverige. Han får bli besviken, det enda mörker här kommer förstås från han själv. Masons ömsinta djup i funkiga undertoner lägger sig som ett glödande moln i rummet och musiken riktigt känns, i multipla sinnen.

Skotten och hans fyra bandmedlemmar som bokstavligen trängs ihop på scen är alla iklädda nån sorts arbetsskjortor med skrynklor och färgstänk. Inte helt klart vad poängen är, kanske är det nåt slags statement. Mycket av det Mason gör är ju det, han håller inte inne med politiska uttalanden under spelningens gång där de känns mer eller mindre adekvata. Innan avslutande Fight Them Back mumlar han något om att sätta Tony Blair i fängelse men ärligt talat var det nog ingen som lyssnade. Boys Outside i det något lugnare tempot fullkomligt dränks av publikprat.

Mason tacklar klubbspelningens förutsättningar så gott han kan, och så när som på en A Lot Of Love som känns aningen rufsig bjuder han laget runt på ett stycke välskapt och hjärtevärmande sångförråd. Det är svårt att inte absorberas helt av hans röst och låtskrivarförmåga och den friska brittiska mentaliteten – även om en stor del av Park Lane förstås verkar lyckas – och när Seen It All Before annonseras som en låt att dansa till medan Mason hittar en trumma att banka lite på uppstår det närmaste feststämning vi kommer under trekvarten. Det är den mest känslosamma feststämningen i spellokalens historia. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA