x
Beach House: Linné, Way Out West

Beach House, Linné, Way Out West

Beach House: Linné, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Linné är tveklöst den enda scen i Slottsskogen som kan ge Way Out West-besökarna ens en tillstymmelse av en känsla av intimitet. Det är inte särskilt konstigt alls egentligen, med tanke på att det endast finns tre scener där uppe överhuvudtaget, och dess huvudsakliga syfte är ju just det: Linné ska vara lite mysigare, lite mindre, lite närmre för publiken och för artisten, för artisterna och banden som gör sig allra bäst i mer stängda utrymmen. Och det behövs ju, en rätt stor del av Way Out West-schemat varje år består av akter som är lite finurliga och lite udda på ett fint sätt som inte gör sig särskilt bra på scener som är ämnade för att bemöta 10-15 000 personer. Därför finns Linné, och därför är Linné bra, även fast dess tält i år växt avsevärt och verkligen blivit någonting mycket större än tidigare. 

I år ser Slottsskogens minsta scen som Roskilde-festivalens näst största scen, den som heter Arena och som huserar uppåt 20 000 festivalbesökare; den ser med andra ord smått enorm ut, och när den fylls till bredden som den gör kring 22-snåret på Way Out West-torsdagen ser Linné ut att kunna göra detsamma, alltså svälja tusentals personer utan vidare och verkligen visa upp alla bara genom att vända scenlamporna utåt i några sekunder. Framför det publikhavet passar Beach House alldeles utmärkt, liksom på den scenen överhuvudtaget, med en liten metallinstallation som bakgrund bestående av trådar som ändrar skepnad när de olika ljusen träffar bandet; ena stunden sjunger Victoria Legrand framför ett isblått isberg, kort därefter spelar Alex Scally framför en stjärnhimmel med blinkande ljus och gråa höghus som tornar upp framför dem. De spelar sin smått sjösjuka, försiktigt bakfulla, och smittsamt nyromantiska musik för hundratals par som med gnistrande ögon kollar på längst fram, och för en publik som åtminstone till en början är så betuttade att de knappt rör sig överhuvudtaget.

Men, det håller inte i sig alldeles för länge, antagligen till mångas förtret. Hur vackert gungande Beach House än är så är de efter en stund ändå mer sövande än energigivande, och det är inte få som lämnar efter en halvtimme av spelningen passerat för att hinna iväg till klubbarna. Hur uppenbart älskade Beach House än är kan de ändå inte hjälpa att så många känner sig nödgade att lämna för att inte hamna för långt bak i köerna till Stay Out West, och i det partiet mitt i spelningen där de tappar greppet om publiken lite så lämnar så stora delar av publiken att det på det hela får spelningen att halta överlag. Beach House tappar inte modet för det visserligen, de är lika fantastiskt fina som de alltid är och de passar verkligen perfekt i denna uppdaterade version av Linné, men hela vägen räcker de ändå inte med sina fina melodier och härligt släpiga sång.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA