x
Rodriguez: Flamingo, Way Out West

Rodriguez, Flamingo, Way Out West

Rodriguez: Flamingo, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

"Vem är det vi ska se nu?" frågar en förbipasserande dotter sin mamma. Rodriguez, är svaret. Detta säger inte dottern någonting. "Sugar Man" försöker modern på nytt och får då ett "jaha, han". Man får väl inte titta och lyssna på, eller ens prata om Rodriguez utan att ha sett filmen, läst boken och lagt pusslet. Han är inte lika mycket musiker som solskenshistoria, en glorifikation och romantisering över en annars ganska överskattad musiker. Fast så får man väl inte heller säga om honom sedan han utsågs till nya Gud.

Det mest fantastiska med gubbskrutten som långsamt leds ut till sin stol på scenen och sen fortsätter att ledas igenom hela spelningen är hans klara, nasala stämma som klingar lika starkt som den gjorde för över trettio år sedan. Oavsett hur mycket veklighet han utstrålar och tappar rytmen i gitarrspelet är sången alltgenom en kraftfull låga. Med en handfull trevliga låtar som känns mer eller mindre Bob Dylan (oftast mer) underhåller han den enorma festivalpubliken på det minst ansträngda vis någonsin, alla låtar får jätteapplåden för det spelar ingen roll vad han spelar bara han gör det.

Egentligen är det bandet som spelar Rodriguez, Rodriguez spelar bara Sugar Man. I verkligheten sitter han mest och rafsar på sitt instrument medan hans elgitarrist får övermod i strålkastarljuset. Man undrar om han tycker det här är kul, lille Roddan. Svårt att säga från hans minimala mellansnack som består av lika delar visdomsord och Musse Piggskämt. Sugar Man är en utdragen historia som mjölkas torr, roligare är isåfall den otippade tolkningen av Little Richards Lucille. Crucify Your Mind är ändå hans toppunkt, då Rodriguez också tillåts större plats att vara den han en gång påståtts ha varit utan några stöd. 

Spelningen i sin helhet är en behaglig och både bildligt och bokstavligt soldränkt upplevelse, men det är ingen frälsning. Rodriguez är inte helig, utan i slutändan bara en skruttig liten man i filthatt och solglasögon som haft otur och sen tur och en låtskrivarförmåga som uppenbarligen varit tillräcklig för oändlig stjärnstatus. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA