x
Håkan Hellström: Flamingo, Way Out West

Håkan Hellström, Flamingo, Way Out West

Håkan Hellström: Flamingo, Way Out West

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Nej, jag går inte på det. Inte en gång till. Eller, en gång i tiden, innan Håkan Hellström blev en maskin, en industri och pengamaskin fanns det inget att gå på. Håkans textrader om Eva, Lena, Vasaparken och långgatorna gick rakt in i själen, penetrerade det lilla naturliga motstånd som fanns. Hela hans person och utstrålning gick inte att värja sig mot. Även de kallaste av hjärtan var i Håkans hand. Han var, och jag ber verkligen om ursäkt – äkta. Det fanns över huvud taget ingen motsvarighet till det som Håkan stod för och var då.

Det var för tio år sedan. Men när han nu, om och om igen, försöker göra samma sak, då tar det emot. Andra långgatan, parkbänken och drömmen om Elvis har blivit symboler, scenrekvisita. Bokstavligen talat. Delar i det varumärke som är Håkan Hellström. När han för femte gången vrålar KOM IGEN GBG slutar jag räkna. Slutar räkna hur många gånger man hört det förut. Hoppas att publiken ska tveka, känna ett uns av skepsis mot svärmorsdrömmen på scen som återigen förklarar hur mycket han älskar det han ser. Önskar att den inövade historien han repeterar om popdrömmarna som letade sig ut ur pojkrummet och hur förvånad han är över att stå där på scen, framför 15 000 "fantastiska" människor, ska mötas med tystnad. Det kommer aldrig att hända. Allsången dånar. Hellström har bevarat och vårdat sitt varumärke så väl att det är som om ingenting hänt. Det är som att ingen märker att den som var halva Håkans liveshow, Daniel Gilbert, inte står på scen. Hurricane Gilbert är för evigt borta från repertoaren.  

Jag kan inte låta blir att undra: Känner alla de här människorna verkligen så mycket som de gör sken av, eller går de, precis som Håkan själv tycks göra, på rutin? Det är omöjligt att veta. Hur som helst är det tur att publiken kan ta de höga tonerna när Håkan själv inte riktigt orkar. Det finns så klart ljusglimtar också, som saxofonisten, Håkans verbala hyllning till den gamla bandkollegan Karin Dreijer, dissen mot Stockholmsfolket backstage i För sent för Edelwiess och det fina Christiania-linnet. Fleetwood-covern Du Kan Gå Din Egen Väg är fantastiskt bra, Shellery brinner till; gåshud uppstår, samtidigt är en nedtonad version av Nu Kan Du Få Mig Så Lätt katastrofal. Det som antagligen är menat att vara en särskilt känslosam ballad i ny skrud blir bara pinsamt.

Jag vet inte, det räcker bara inte. Inte längre. Det känns som att Håkan Hellström levererar den bild av sig själv som han tror att folk vill se. Det är inte hans eget fel. Och det är sannerligen inte publikens. Kanske är det en blandning av de båda. Jag önskar bara att han vågade göra något annat. Kanske säga något viktigt. Kommentera det som håller på att hända med vår samtid. Vad som helst. Använda sin tid och sin makt till att göra lite skillnad. Det hade varit så enkelt. Men det är inte Håkans jobb. Hans jobb är att stå på scen och underhålla, till varje pris – och ikväll är det alldeles särskilt tydligt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA