x
Angel Haze: Linné, Way Out West

Angel Haze, Linné, Way Out West

Angel Haze: Linné, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Hiphop och rap och dess utövare och älskare har ju dessvärre, sin rika sample-historia och allmänna kreativa bredd till trots, historiskt sett haft svårt att översättas helt korrekt och fullt ut från album till konsert. Är det inte den tidsmässiga längden som ställer till det, där det monotona efter en stund inte går att komma ifrån, är det den mer bokstavliga längden, det fysiska avståndet, som skär bort mycket av upplevelsen innan den ens hinner nå publiken ordentligt. Det är knappast ett ovanligt problem, det är knappast ett som är nytt heller, och det är knappast ett som faktiskt går att göra någonting konkret åt att lösa. Förutom att faktiskt aktivt attackera scenen som om den är mycket mindre än den faktiskt är, att minska avståndet till publiken genom att involvera den på ett mer intensivt sätt. Och de som tar till sig den uppgiften i rätt ända belönas ofta inte bara med fin publikrespons men också med hoper av erfarenhet som går att förgylla och förädla över åren. 

Raykeea Angel Wilson började rappa på allvar ungefär tre år sedan, och för sju år sedan flydde hon den kult som hon och hennes mamma varit en del av under större del av hennes unga liv. Så, hennes liv på scen har inte funnits i längre än högst de tre år hon faktiskt ägnat sig åt hiphop, och det vore alltså fullt förståeligt om hon brast i just det så många andra rappare brister i när hon ställer sig upp på Linné-scenen mitt på Way Out West-fredagen. Till en början är det dessutom knappt 500 personer på plats, vilket bara får den nya versionen av Linné att se ut som en otroligt öde plats, men när det väl börjar strömma till värmer även Angel Haze upp ordentligt och kommer till sin rätta. Och när hon väl blir uppvärmd är det väldigt svårt att egentligen hitta ett sätt att stoppa henne annat än att bara dra ur sladden på hennes mikrofon, på trummornas mikrofoner, på instrumentens elsladdar. Men, inte ens när hon försvinner ned i diket för första gången och sedan försvinner bort någonstans bakom scenen så slutar hon att kulsprutsrappa. 

Faktum är att Angel Haze knappt slutar överhuvudtaget under de 45 minuter hon spelar på Way Out West; hon hoppar ner i diket ytterligare 4-5 gånger innan hon är klar, hon står på sina högtalare ungefär lika många gånger, och lägger inte ifrån sig mikrofonen ens för en sekund. Detta gör hon dessutom en tillstymmelse av ett playback-spår som rappar åt henne, till skillnad från väldigt många av hiphop-genrens just nu mest populära namn, och gör det så enkelt och så effektivt att publiken som märkbart inte riktigt känner till hennes material ändå entusiastiskt dansar med. Halvvägs igenom är dubbelt, trippelt, så många på plats. Närmare slutet är det flera tusen. Och alla hänger med på ett sätt som känns nästan orimlig för en sådan ung liveartist, som avslutar med att väldigt tacksamt hoppa ned i diket igen, och i tur och ordning krama delar av publiken i ett par minuter innan hon glatt tackar för sig och jublas av scenområdet. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA