x
Koreless: Weekday, Way Out West

Koreless, Weekday, Way Out West

Koreless: Weekday, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

I sin naturliga strävan att bli större har Way Out West som bekant blivit större än någonsin tidigare i år, både med utbyggnaden av Linné till en betydligt större konsertarena och andra tillägg runtom i Slottsskogen, men framför allt med Stay Out West. Fler klubbar används, vilket innebär fler spelningar, förvisso fler krockar också, men även fler nya och annorlunda upplevelser och udda platser att se musik på. Visserligen är exempelvis in store-performances som de ofta kallas ingenting nytt överhuvudtaget, att band spelar i butiker framför mindre publik och kanske i annorlunda tappning, men i vissa fall känns det mer ovanligt i andra.

Det är alltså redan en lite konstig stämning i Weekday-lokalen på Kungsgatan/Kyrkogatan mitt på fredagen, strax innan dagens första akt ska påbörja sin spelning. Det sitter alltså ett hundratal personer på golvet i denna butik där kläder, handdukar, nätväskor hänger i ställningar, och bakom dem står kanske lika många längst bak och väntar på att en skotsk ljudmanipulatör ska ställa sig vid den oansenliga scenen placerad under lokalens höga valv. Det känns konstigt på det stora hela, men ändå passande någonstans att lokalens aviga symmetri faktiskt hjälper den musik Glasgow-baserade Lewis Roberts spelar när han kallar sig för Koreless. 

Allt är byggt kring nätta, lätta slag på diverse luftiga klaviaturverk och sammanvävda på ett nästan ologiskt enkelt sätt, verkligen definitionen av blipblop-musik men med betydligt stabilare ramverk och struktur. För det mesta har Koreless heller ingen takthållare i de olika låtarna som spelas nästan helt utan avbrott, inga trummor eller beats, tonerna balanserar mot varandra i schack för att hålla ihop låtarna. Ibland är det upphackad sång som för låtarna framåt som ett slagverk, ibland har originalspåren växt till sig muskler, där fler röster och beats lägger en stabilare grund för Koreless att bygga och stå på, och är ett desto mer imponerande resultat av experimenterande kring vad som passar eller inte. Med ett bord framför sig fyllt med en dator, några effektmaskiner, en mixer, någon sample-maskin eller två, spelar Koreless allt från diskantladdade hackiga spår till välkontrollerade oljudsvågor, allt med samma scenestetik som shoegaze-band. Debuten Yugen var ett imponerande verk som dokumenterade allt detta på ett aningen mildare sätt, men live är Koreless betydligt mer levande och betydligt mer underhållande att se och försöka förstå sig på.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA